Att ha en blogg påminner om att ha ett knippe brevvänner på 60-talet. Under några hektiska barnår hade jag flera.

Utan en aning om vad som komma skulle var det papper, penna, kuvert och frimärke som gällde och snygga brevpapper stod högt på önskelistan.

Om brevvännen bodde i ett annat land skrevs breven på ”silkespapper” som veks ihop till kuvert. Allt för att spara några ören på flygportot.

Oftast var det roligt att skriva när jag kom igång. Innan dess – dagar av grubbel. Vad skulle jag skriva om?

Ibland var det fullt upp och jag hade inte ägnat ”vännen” i Japan, Canada eller Eskilstuna en tanke. Oftast hade det inte hänt något alls. Och då var det illa. Redan som tolvåring visste jag värdet av att ha något att berätta (det var ingen slump att jag blev journalist).

Vad jag inte fattade – och fortfarande inte fattar – är att det viktiga sker i tomrummet mellan händelserna. I väntrum. I köer. På busshållplatser och perronger.

Några av livets viktigaste beslut har jag fattat under tågresor – inte sällan i höjd med Eslöv.

Det är ingen slump att det ofta kommer något gott ur uppbrott som; att säga upp sig i vredesmod, flytta till en ny stad eller avsluta en relation. Även om somligt är ofrivilligt och gör ont i stunden.

Men det finns en gräns där tomrummen blir större och mer utdragna än händelserna.

Trots senaste veckans val-dramatik i USA har FHM:s nya restriktioner för att hindra en glopperande sprittspridning flyttat den gränsen till: NU!