Jag har två motton: ”Hur svårt kan det va? och ”Varje nej är en seger”. Den första blev titeln på en standup-föreställning som vädrar morgonluft inför hösten. Den andra får mig att sova gott om nätterna.

Vissa behöver en knuff i ryggen för att våga säga ja. Jag behöver fortfarande lära mig att säga nej. Kanske handlar också det om att våga?

Jag trodde jag var ”botad” men hamnade nyss i fällan. Ett ogenomtänkt ja fick mig att ligga sömnlös och oresonligt självklander förstörde en hel försommarhelg.

Anledning? Jag sa ja till att hålla en utbildning – något som jag redan för ett drygt år sedan bestämt att sluta med. Anledningen var lika enkel som skamfylld: jag blev hög av bekräftelsen i att få frågan.

Tanken var att jag skulle hålla utbildningen tillsammans med en kollega som jag känner sedan decennier. Ändå försöker jag slinga mig ur genom att skylla på tekniken, tiden och att jag var ringrostig (vem är inte det?).

Försökte debriefa och få såväl A som J att tycka synd om mig. Men de var iskalla; Vad gnäller du om – det är väl bara att säga nej!

Bara att säga nej! Är det möjligt?

Samma dag ringer jag kollegan och säger som det är: JAG VILL INTE!

Och hon svarar (förstås): ”Synd, men det funkar ändå”.

Sedan bestämmer vi att ta en lunch för att prata om livets väsentligheter – som konsten att få ut mesta möjliga med minsta möjliga insats.