Jag har det bra. Jag är frisk och alla jag känner är friska. Jag har (nästan) inga jobb – men om några veckor kommer min första pensionsutbetalning. Den räcker till att både betala hyran och köpa mat. Att promenera runt Årstaviken kostar ingenting.

Den sociala distansen är värre. Att inte träffa vänner och inte möta människor överhuvudtaget.

Efter två veckor har jag hittat en struktur inspirerad av vilken annan internering som helst:

Jag sover så länge jag kan (oftast för lite), läser papperstidning, äter frukost (samma varje dag), jympar framför TV:n (!), duschar, går minst 10 000 steg utomhus, tar en bild på en staty och skickar den till en vän i Göteborg, lagar och äter lunch och kollar FHM:s presskonferens. Efter den är det fosterställning eller ”fri lek” till nästa måltid och sedan kväll med film. Sedan är det äntligen dags att sova. Typ.

Frivillig karantän avslöjar snabbt vem som är utpräglat introvert – och vem som är dito extrovert. Det är bara att kolla vem som lutar sig tillbaka, samlar fakta och reflekterar. Och vem som klättrar på väggarna på jakt på bekräftelse.

Vem som inte har hör av sig i ”onödan”. Vem som uppdaterar oftare än vanligt. Och vem som bloggar.

Om ingen ser mig och ingen hör mig – finns jag ens då?