Jag kan inte logga in på Zoom. Alla på jobbet kan – utom jag. Självföraktet är plågsamt. Min inre röst vrålar: ”du är dålig, kass, sämst av de sämsta”. Om jag inte fattat skillnaden mellan självförtroende och självkänsla tidigare, så gör jag det nu.

Jag får anstränga mig hårt för att inte låta ilskan gå ut över mina kollegor och deras välmenande råd. Jo, jag har laddat ned programmet. Jag har lagt in möteskod och lösensiffror. Jag har klickat på audio-ikonen längst ned till vänster i bild. Men nej. Jag får ingen kontakt.

Jag är nära att tappa det helt. Som när en gammal bil lade av i en rondell och min första tanke var att anmäla den stulen – och gå därifrån. Eller när en annan bil gled ned i diket på hal vinterväg och min enda önskan var att gå in i skogen och självdö under en rotvälta.

Det enda jag kan göra åt Zoom är att logga ut – och hamna utanför. Övergiven och bortglömd.

Jag fattar ju att det inte (bara) handlar om teknik, utan om min oförmåga att acceptera att jag inte kan. Att. Jag. Inte. Kan. Jag vågar inte tänka på hur mycket jag har missat på grund av stolthet och oförmåga att erkänna mina begränsningar.

Under decennier sjöng jag hellre inte alls, än tog risken att sjunga falskt och inte kunna texten. Sedan gick jag en alla-kan-sjunga-kurs och fattade att andra övade mellan träffarna. Övade! På fullt allvar och i nästan 50 år hade jag trott att det fanns två sorters människor; de som kan sjunga – och så jag (och några till) som inte kan.

Ta en valfri idrott och jag ger upp direkt. 0-2 i halvlek och jag fejkar skada och går hem. En dålig start och jag bryter loppet.

Eller på jobbet: Ge mig en dålig chef och jag säger upp mig. Eller startar eget…

Hur svårt kan det va?