Jag är måttligt road av både jul- och nyårsaftnar. Ärligt. Två pretentiösa dagar laddade med förväntningar som ytterst få kan infria. Utan mellandagarnas frist vore det outhärdligt.

Även mellanrum är en klart underskattad företeelse. Efter skilsmässan köpte jag en pytteliten lägenhet med tre rum i fil. Yngste sonen bodde hos mig varannan vecka och fick det första, äldste sov över sporadiskt fick det andra (men valde bäddsoffan i vardagsrummet). Så blev det minsta rummet – mellanrummet – mitt. Det kändes tryggt. Men en son på var sida blev livet lite mindre eländigt än det faktiskt var.

Lika osynlig är mellantiden: mellandagar, mellanveckor och mellanår. Eller ställtid, som Bodil Jönsson skriver i boken Tio tankar om tid: ”Den tid det tar att ställa i ordning, ställa tillrätta så att man sedan kan börja göra något.”

Som att skapa ett nytt liv.

Eller komma igång efter ett förlorat coronaår.

Eller börja nytt stycke efter blankrad.