Novembers besök i Småland var tänkt som ett stopp på vägen till Hässleholm där jag skulle giga på SNACK – Snapphanebygdens comedy klubb.

Stadshotellet var bokat och J övertalad att följa med. Planen var att lägga till några extra dygn i Helsingör eller Köpenhamn. När både gig och utflykt ställdes in (på grund av du vet vad) bestämde vi oss för att ändå åka till Småland.

I Kronobergs län råder visserligen samma restriktioner som i Stockholm, men med tre andra hus längs ”vår” grusväg är trängseln obefintlig. Dagen innan vi hade planerat att åka tillbaka till Stockholm förslog J att vi skulle stanna en vecka till. Det kom helt otippat men jag ba: Yes!

Det enda jag behövde göra var att ställa in en vaccination. Det enda J behövde göra var att flytta en tennismatch. Om inte våra växter klarar 14 dagars karantän får de dö.

Bra sak med Småland är att vi också har tillgång till bil. När den senaste skar ihop i höjd med Nyköping argumenterade jag livligt för att vi inte skulle köpa en ny.

Med ett par hundra meter till buss, tvärbana och pendeltåg, bra cyklar och starka ben var beslutet enkelt. Behöver vi bil så kan vi hyra och klimatet behöver definitivt inte mer koldioxid.

Allt gick utmärkt första och en bra bit in på andra året. Men nu – drygt två år senare – börjar jag vackla. När vi ska undvika kollektivtrafiken och mörker plus löv- och ishalka gör cyklandet till en hälsofara (jo, jag vet att det finns dubbdäck!) är beslutet inte lika självklart. Som om inte detta vore nog har min högra konstgjorda höftled LOSSNAT vilket gör mina steg begränsade.

Att köpa en bil kan se ut som en enkel lösning. Men inte för oss som bor i Årsta det numera är p-avgift på alla gator. Platsen vi hyrde av brf-föreningen har vi förstås sagt upp och det tar ungefär ett år innan vi kan få en ny.

Kämpa, Klepke, kämpa!