London, Paris, New York… hur står människor ut med lockdowns i veckor – månader? Tålamod är definitivt inte min starkaste gren. Jag klarar max 69 timmar innan jag får mörka tankar.

Prewious episode:

I höstas lossnade en av mina två höftproteser och sedan dess väntar jag på en ny operation. Något som inte kommer att hända på länge, på grund av du vet vad… så det är bara att gilla läget.

Bita ihop, skaffa kryckor och sänka stegmålet till 8000 om dagen. Enligt min ortoped R kan jag inget göra för att det ska bli bättre, men heller inte något som gör skadan värre. Förutom att bryta benet.

Det går bättre än väntat.

Tills jag i måndags halkar på en isfläck och PANG! slår i den höft jag absolut inte får skada. Ja, det gjorde ont. Ja, jag kunde resa mig (med stöd). Nej, jag kunde absolut INTE gå. J (som turligt nog var med) fick staga upp mig hjälpligt mot ett träd och skynda hem efter kryckorna.

R ger mig en dropin-tid på röntgen nästa förmiddag och tar emot mig samma dag. Hurra för svensk sjukvård!!

Och hurra för att plåtarna visar att protesten sitter exakt lika snett som innan och att – bäst av allt – inget ben är brutet. Däremot är leden stukad och det gör jäv..igt ont så fort jag försöker stödja på benet. Någon utgång i det vackra vintervädret är inte att tänka på.

Istället tar jag mig rastlöst mellan rummen – ett steg i taget – medan humöret sjunker i takt med att jag inser vidden av min oförmåga. 15 minuter blankt på sex meter mellan säng och toalett, be om hjälp – alt hälla kaffet i en termos och bära det i fickan mellan kök och soffa. Att det kan vara så vidrigt att inte kunna gå ut.

Förrän idag.

Med ett par akutbeställda ice-bugs på fötterna lyckas jag både klara trappan och gå runt halva huset (600 steg). Toppar med ett rörlighetspass framför TV:n och känner mig ”stolt men inte nöjd”.

Fortsättning följer…