Jag smet i helgen. När tre personer gett mig onda ögat för att jag kom för nära stod jag inte ut. Jag måste bort från staden. Röra mig fritt. Jag måste till Småland.

Om någon ifrågasätter mitt myndighetstrots skyller jag på att min far och mitt hus kräver tillsyn. Det är inte sant. Både far, 90+, och huset klarar sig utmärkt på egen hand. Men inte jag. Min resa var ”nödvändig” – för mitt förstånd.

Jag vill inte att bo i en stad med villkoret: Se men inte röra – eller göra! När bio, teater, konserter, restauranger, standup-klubbar, middagar och fester inte längre är möjliga. Jag orkar inte heller upprätthålla en illusion om att allt snart blir som vanligt (när jag på många plan inte ens vill att det ska bli det).

Då, precis då, passar den småländska landsbygden på att ta revansch. Där allt precis som vanligt – på gott och på ont.

Varför inte sätta Stockholm på standby och flytta ner till dess att ”skiten” är över.? Eller i alla fall över sommaren? Eller…?

Om jag tolkat Tegnell rätt återgår jag till ursprungsflocken efter två veckors karantän. I alla fall rent medicinskt.

Hur svårt kan det va?

Fortsättning följer.