Jag tycker om fina saker och snygga kompositioner. Men jag är inte det minsta pysslig. För mig är inredningen ett avslutat projekt när allt är på plats.

Om J föreslår att vi ska köpa nya kuddar till soffan fattar jag ingenting; vi har ju kuddar. Och tavlor, stolar, bestick, kaffebryggare, blommor, örngott, matta…

Vi har allt vi behöver – och lite till – och utan att bekänna mig till någon särskild lära njuter jag av att ge bort eller sälja saker som kräver omsorg och uppmärksamhet.

Min ”talang” märks också i kolonistugans trädgård som vi ärvde för tio år sedan. Sedan dess har vi ägnat 93 procent av tiden där åt att såga, beskära och tukta. Resterande 7 procent har vi planterat.

Filosofin är att behålla det som överlever med hjälp av den sol och det regn sommaren erbjuder. Det betyder att trädgården har opropotionerligt mycket praktlysing, gullris, daggkåpa, prästkrage och hallon på bekostnad av mer finkänsliga arter som gullviva och flox.

Men jag uppskattar andras möda och njuter av grannarnas arrangemang på andra sidan staketen. Jag inser också hur mycket tid och resurser de lägger ned på att hitta exakt rätt kombo av färg och form.

I år planterade jag sommarblommor i en (1) kruka och resultatet överträffade min vildaste fantasi.

Nästa år ska jag leta upp en patinerad stol att ställa den på.