Var det nödvändigt? Nej, absolut inte. Men det var skönt att äntligen få gå ut i staden som en helt vanlig människa. Anledningen till detta restriktionstrots var att J och jag träffades för exakt 15 år sedan.

Januari 2006 – en kall och snöig eftermiddag på Mosebacke torg.

Jag har mörkblå skepparkavaj, slitna jeans och ljusbruna mocka-boats och halkar fram med dubbla kryckor. Jag har bytt vänster höftled en månad tidigare och borde förstås stanna hemma – men ”nöden” har ingen lag. Missar jag den här chansen står det tusen andra i kö på nätet.

J står med ryggen mot mig och pratar i telefon. Han föreslår han en krog i närheten – som visar sig vara stängd. Eftersom min rörlighet är begränsad hamnar vi på Esperia på St Paulsgatan. Det blir en bra kväll.

Januari 2021 – en kall och snöig eftermiddag är mycket annorlunda. Annat oförändrat.

Esperia finns kvar, men med begränsade öppettider på grund av du vet vad…

Vi åker kommunalt (med munskydd på grund av du vet vad…) eftersom J har skrotat bilen – för klimatets skull.

Jag har bytt den blå militärkavajen mot en knallgul kappa och mockaskorna mot ett par röda grova kängor. J har samma vinterjacka.

J äter bläckfisk och ett souvlakispett med fläskkött. Jag äter skaldjur och halloumi-spett.

Vi dricker whiskey sour. Det blir en bra kväll.