Jag får ofta lust att höra av mig till människor jag känner – eller har känt för länge sedan. Så kommer något emellan och det blir inte av. Och till sist har det gått så lång tid att det att det blir pinsamt. Och pinsam vill jag absolut inte vara.

Men hittills har det aldrig hänt att någon blivit sur när jag väl tar mig samman. Tvärtom. Och själv blir jag jätteglad av varje antydan till kontakt. Ju mer oväntat, desto roligare!

I somras fick jag en krönika publicerad i provinstidningen Smålandsposten. Det var så klart roligt att bli läst på ”hemmaplan”,men det roligaste var att A och S hörde av sig.

A = en kompis från gymnasieåren som RINGDE ett modigt samtal som ledde till att vi några månader senare träffades på riktigt i hennes trädgård. Efter 50 år.

S = min fars kompis, 90+, hörde av sig några dagar senare bara för att berätta hur glad han blivit över att se sin födelseby Broaryd omnämnd i Tidningen.

I morse skickade jag sex mejl, två sms och sju hälsningar via Messenger.

Hur svårt kan det va?