I dag är det mors dag – din dag. I Stockholm har vi ett strålande väder och på vägen till kolonistugan kände jag doft av både hägg och syren. Och till och med kaprifol. Hoppas att det är lika fint i Småland och att syrenen vid boden blommar rikt.

Jag har inte kunnat åka ner så ofta i vår på grund av ett nytt virus – corona. Det är ungefär som spanska sjukan och har spridit sig över världen på bara några månader. Det finns inget vaccin och ingen vet hur vi ska få stopp på det. Här hemma har regeringen bestämt att vi ska hålla två meters avstånd när vi ses och att alla över 70 år helst inte ska träffa någon alls. Det hade du INTE gillat.

Myndigheterna rekommenderar att vi inte ska åka längre bort än 20 mil och även om vi åkt den drygt dubbla sträckan till Växjö hade vi inte kunnat hälsa på dig eftersom det är besöksförbud på alla äldreboenden. Det hade du VERKLIGEN inte gillat. Och inte vi heller.

Far är frisk och har det bra i sin lägenhet. Och både B och jag har trotsat rekommendationerna och åkt ner var sin gång för att se till honom, huset och trädgården. Vi odlar inte så mycket grönsaker som du gjorde, utan nöjer oss med potatis och lök. Och ett par rader morötter. Gräsklippningen har vi äntligen låtit Farmartjänst ta hand om och det fungerar utmärkt.

I spåren av viruset upptäcker allt fler hur viktigt det är vara självförsörjande. Både när det gäller mat och annat. Men det har ju du ”alltid” vetat. Du var ju faktiskt en utbildad prepper (jag vet, det är ett konstigt ord men så kallas faktiskt de som samlar och sparar för sämre tider). Du gick ju både lanthushållsskola och folkhögskola. Att ta tillvara och bry dig om andra var också några av dina specialiteter.

Jag tror att du innerst inne ville att jag skulle bli lite mer som du. Men det ville inte jag. Nu är jag lite klokare och fattar att jag borde lyssnat mer på dig. I kristider kan det aldrig vara fel att kunna försörja en familj på en hink lingon och några skopor friskt vatten från egen brunn.

Men det är inte för sent. Både skogen och brunnen finns kvar. Och du fick ju en son (och så småningom också en svärdotter) som både vill och kan odla, plocka, sylta, safta och baka.

På senare år har jag också upptäckt att jag faktiskt gillar att ”jobba” i trädgården. Och att jag är hyfsat bra på det. Jag kan namnet på massor av vilda och odlade växter och vet på något konstigt sätt hur man både planterar och beskär. Nej, det är inte alls konstigt, för det har jag ju lärt av dig. Tack för det!

Med skräckblandad förtjusning märker jag också att jag blir alltmer lik dig med åren. Inte bara till utseendet – och här måste jag flika in att folk trodde att jag var du när jag följde med far på en begravning för några år sedan – utan också till sättet.

Trots att mina söner, dina barnbarn, klarar sig fint på egen hand vill jag gärna både bjuda dem på mat och skicka med dem matlådor.

Nu ska jag ringa till far och be honom plocka en bukett blommar till dig i vår trädgård.

Och om en vecka planerar jag att åka ner och stanna länge. Har på känn att kirskålen behöver någon som bjuder motstånd.