I dag är det mors dag – din dag. I Stockholm har vi ett strålande väder och det doftar både hägg och syren. Hoppas att det är lika fint i Småland och att syrenen vid utedasset blommar trots att vi beskar den hårt i höstas.

Jag har inte varit nere så ofta det senaste året på grund av ett virus – corona. Det är ungefär som spanska sjukan och spred sig över världen på bara några månader. Det fanns inget vaccin och ingen visste hur vi skulle få stopp på det.

I Sverige bestämde regeringen att vi skulle hålla två meters avstånd när vi sågs och att alla över 70 år helst inte skulle träffa någon alls. Det hade du INTE gillat.

Jag hade inte fått titta in hos dig eftersom det har varit besöksförbud på alla äldreboenden. Det hade du VERKLIGEN inte gillat.

Nu har det kommit ett vaccin och vi kan åka ner så ofta vi vill. Vi odlar inte så mycket grönsaker som du gjorde, utan nöjer oss med potatis och lök. Och ett par rader morötter. Gräsklippningen låter vi andra ta hand om. Det fungerar utmärkt.

I spåren av viruset upptäckte många hur viktigt det är att vara självförsörjande. Både när det gäller mat och annat. Men det har ju du ”alltid” vetat. Du var ju faktiskt en utbildad prepper (jag vet, det är ett konstigt ord men så kallas de som samlar och sparar för sämre tider) med både lanthushållsskola och folkhögskola. Att ta tillvara och bry dig om var bara några av dina talanger.

Jag tror att du innerst inne ville att jag skulle bli lite mer som du. Men det ville inte jag. Nu är jag lite klokare och förstår att jag borde lyssnat på dig. I kristider kan det aldrig vara fel att kunna försörja en familj på en hink lingon och några skopor friskt vatten från egen brunn.

Men än är det inte för sent. Både skogen och brunnen finns kvar. Och du fick ju en son (och så småningom också en svärdotter) som både vill och kan odla, plocka, sylta, safta och baka.

På senare år har även jag upptäckt att jag faktiskt gillar att ”jobba” i trädgården. Jag kan namnet på massor av vilda och odlade växter och vet på något konstigt sätt hur man både sår, planterar och beskär. Nej, det är inte så konstigt, det har jag ju lärt av dig. Tack för det!

Med skräckblandad förtjusning märker jag också att jag med åren blir alltmer lik dig. Inte bara till utseendet – och här måste jag flika in att folk trodde att jag var du när jag följde med far på en begravning för några år sedan – utan också till sättet.

Trots att mina söner, dina barnbarn, klarar sig fint på egen hand vill jag gärna bjuda dem på mat eller skicka med en matsäck.

Nu ska jag plocka en bukett blommar till dig och om en vecka åker jag till Broaryd. Har på känn att kirskålen behöver någon som bjuder motstånd.