I mars i år kände jag mig mer än välkommen att ”hänga” med ungdomarna på landets standup-klubbar. Sedan kom ett virus och släckte strålkastarna. Och jag hamnade obehagligt nära en hittills okänd riskgrupp. En brutalt insikt i samma ögonblick som mina ”omtänksamma” grannar erbjöd sig att handla mat. Åt mig.

Som grädde på det uttjatade moset fyllde jag 65 i april. Fem år tidigare hade jag stort kalas med massor av tal, eldkastare och liveband. Dagen därpå åkte jag till Teneriffa gick (kravlade) mig upp på vulkanen Teides topp. 

I år var det en picknick med distans tillsammans med bror, svägerska och sambo. Ingen skugga på någon av dem (tvärtom JÄTTETACK!) men det var – annorlunda.

Som egenföretagare bestämde jag för länge sedan att ingen – INGEN – ska bestämma när jag ska sluta jobba. P-ordet var bannlyst och fyllt till bredden av fördomar. Det är det fortfarande.

Som frilansjournalist och komiker är det marknaden och min förmåga och ambition som styr. Planen var att fasa ut journalistiken för att ge plats åt komiken. Och allt gick min väg. Jag var mer bokad än någonsin och skulle – förutom i Stockholm – uppträda Göteborg, Växjö, Kalmar, Eskilstuna, Västerås, Uppsala och Malmö…

Teaterföreningar och andra hade börjat boka min föreställning Hur svårt kan det va? och jag hade fått mina första uppdrag genom Kvinnliga talare.

Ingen verkade bekymra sig det minsta om att jag kunde vara deras mamma, mormor eller farmor. De gånger jag klagade över åldern fick jag oftast en fnysning till svar: ”Sluta tjata, man är inte äldre än man gör sig”.

Hoppas de har rätt.

I år åker jag till Lund Comedy Festival med två ”ungdomar” och föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. If you can´t beat them – join them.

Fortsättning följer.