I dag är det nionde avsnittet i min tredje säsong av viktväktarna. Jag snittar på tre hekto i veckan vilket är okej – men inte bra. Inte som första säsongen för sådär tjugo år sedan. Det är som en förälskelse. Inget går upp mot första säsongen. Allt är nytt och spännande och jag går all in. Vill vara ärlig, göra rätt, vara till lags, lyckas…

Första resan var tillsammans med en kollega och vän. Över en natt gick vi från att tipsa varandra om praktiska trikåkläder till att räkna points med niten hos en militant gränspolis. Varje corn flake vägdes och ingenting utanför protokollet slank in i våra munnar. Resultatet blev över förväntan – minus 12,4 kilo.

Men kan man leva så?

Nej, inte jag i alla fall. Med samma precision som i en förälskelse svalnar känslorna efter ett halvår. Omärkligt slutar jag bokföra kakan, jordnöten och den extra sleven pastasås. Återupptäcker livet, vinet och prinsesstårtan.

En dag inser jag att det är slut – men fortsätter betala månadsavgiften ytterligare en tid. Kanske av lojalitet, trötthet eller bara för att slippa erkänna misslyckandet.

Men efter några år av frihet inser jag behovet av en ny fast relation. Ett nytt kontrakt.

Min dagsranson just nu motsvarar exakt en semla och en stor stark. Det blir jag varken mätt eller full av.

Men förhoppningsvis lättare.