Min tant-inlägg (22 april) är det hittills mest klickade. Jag tror inte för ett ögonblick att det är orden som lockar. Det är bilden. Vem vill inte se en sur tant sitta på en bänk och mata fåglar? Att inte reklam-regissören har ringt är fortfarande ett mysterium.

Men också mitt misstag. När jag läser igenom kundens ”önskemål” igen, ser jag att de söker en kul tant… INTE en sur tant.

Att jag ser sur ut är sen gammalt. På gamla bilder är jag en sur flicka, en sur tonåring, en sur dejt, en sur fru, en sur mamma, en sur ex-fru, en sur sambo…  Om jag skrattar på en bild är jag garanterat tillsammans med någon annan som jag ibland – i sann Trump-anda – har redigerat bort.

Bilden av mig är nämligen inte rättvis. Några av mina vänner kan (nog) intyga att jag inte är surare än andra. Ibland tänker jag att jag har en släng av Resting Bitch Face (RBF).

Oftast tänker jag: Dra åt helvete!

Medan sociala medier översvämmas av välfiltrerade leende människor, kräver jag rätten att se sur ut.

Min personliga stilikon är Angela Merkel (bildgoogla så fattar du varför).

Hur svårt kan det va?