För fyra år sedan – i en annan tid – tog jag och tre ladies färjan från Stockholm till Helsingfors. Därifrån tog vi tåget till Moskva. Efter fjorton dagar – med stopp i Ulan Bator – kom vi till Peking.

Yngste sonen L gjorde samma resa när han var typ 21. Vi hade nyss fyllt 60. Det är olika.

Såvitt jag vet kom ingen i ”min” grupp hem med en valhänt tatuering gjord av en ”vän” i kupén bredvid. Om jag minns rätt hade L och hans sällskap heller inga synpunkter på vare sig komfort eller hygien.

Själv blev jag golvad av stanken på tågets rostfria toalett, medan andra var mer skeptiska inför britsarnas loppiga filtar. Alla var överens om att den ryska personalen vunnit på att en charmkurs.

Efter 4-5 dygn utan täckning befann vi oss i dvala och hade definitivt klippt banden till Sverige. Trodde vi – men icke.

Av en olycklig slump hade vi valt exakt samma resrutt som en grupp svenskar från ”Rosa Bussarna”. Den goa känslan av att ha sovit i en mogolisk jurta dämpades betydligt av att äta frukost med ett gäng välgödda svenska medelålders män som tvångsmässigt måste berätta hur mycket pengar de tjänar och vilka länder har varit i.

Som grädde på det så kallade moset skymtade vi otippat Måns Zelmerlöw på stortorget i Ulaanbataar – 743 mil hemifrån.

I Peking såg vi inga fladdermöss och höll absolut ingen distans.

Häromveckan tog jag och J Mälartåget till Strängnäs. Sedan åkte vi hem.

Vi såg ingen vi kände igen.