När en är med på TV – då breakar man. Det är sen gammalt i humorbranschen. Men gäller inte mig.

I går medverkade jag under en knapp minut i Standup sketch show. Prime time SVT! Snart har det gått ett dygn utan att en enda agent har hört av sig. Trots att jag var bra.

Insatsen må vara ha varit kort men krävde inlevelse, päls och huckle. Många (mina vänner och bekanta) är helt ense om att min tolkning av ”prinsessan Lilian läppsynkar komikern Anders Jansson i en porslinsbutik” är världsklass. Hur gick det till?

Till dem och alla andra som undrar, kommer här den sanna berättelsen bakom 56 sekunder oförglömlig TV-historia. Som jag minns den.

Det börjar redan kvällen innan då jag får manus på text- och ljudfil. Jag läser på och googlar ”prinsessan Lilian” för att komma i stämning. Bilderna bekräftar min bild av en späd välondulerad mycket gammal kvinna, oftast iförd ljusblå galaklänning, diadem och ordensband.

Jag fattar – ingenting.

Det gör inte heller sminket när jag kommer till inspelning en tidig morgon i Bromma Blocks. Hennes blick flackar förtvivlat när hon inser att ondulering inte är att tänka på. Mitt hår är nyklippt och kortare än kort.

Hon samlar sig och tänker om. Det får bli huckle.

Och så var det kroppen. Säga vad man vill om min kropp, men späd är den inte. Det blir storpäls med tantkjol, dito blus och pärlor. Som pricken över i kompletterar hon med glasögon från tiden. Voilà!

Inte ens den äkta Lilian kan ha varit mer inkognito (även om jag personligen tycker att min persona mer påminner om drottning Elisabeth i Balmoral – bortsett från gummistövlarna).

I pausen mellan scenerna (jodå, det är tre stycken) tar jag igen mig på en bänk i gallerian som just har öppnat för dagen.

Dom blickarna!