Jag har verkligen tappat taget om den här stackars bloggen. Inte ett inlägg på över två månader: Skämmes!

Nej, inte ska jag skämmes. Det är min blogg och jag gör som jag vill. Och jag har varken haft tid (!) – eller lust. Men i dag kom den tillbaka. Lusten.

För att komma igång scrollade jag igenom mina drygt hundra (109!) inlägg. Du som följer kommer ihåg att hundra var målet 2020. Och när det var uppfyllt slocknade glöden. Har det hänt förut? Absolut!

Jag är mer av målsökande robot än strategisk förvaltare. Utmana mig och jag springer tills jag är framme. Eller stupar. Jo, jag vet, just springa är en dålig jämförelse med tanke på att min vänstra höftprotes hindrar sådana infall. God bless.

Återigen: Du som följer minns att eländet ”lossnade” i höstas och att jag sedan dess väntar på ny operation med en enda restriktion (oooops!): Bryt inte lårbenet!

Du minns också att jag några månader senare halkade och PANG! Ont som zatan men visade sig ”bara” vara en sträckt vänsterljumske. Efter sex veckors rehab – dubbla kryckor, ice-bugs, enkel krycka, stavar – var jag tillbaka i väntar-på-operation-rutan. Och på den vägen är det.

Tillbaka till scrollandet letar jag upp inlägget för exakt ett år sedan – den 13 maj 2020. Rubriken var Jag vill sätta Stockholm på stand by och inleds med meningen: Jag smet i helgen.

Okej, det HAR hänt en del sedan dess. En hel del.

Det finns hopp ta mig fan. Fortsättning följer.

Hur svårt kan det va?