Så hamnade en där till slut; i ett ändlöst prat om kroppar som krackelerar. Det är ju sådant som gamla människor alltid har pratat om – och nu är jag en av dem. Det enda som är bra med krämpor är att de ofta blir en god historia som i bästa fall kan locka till skratt.
När jag började med standup hade jag ingen tanke på att skämta om min kropp. Tvärtom. Men när en vaknar varje morgon med ett så lysande ”material” är det omöjligt att låta bli.
Mjällvårtor och åderbrock verkar dessutom vara betydligt mer ångestframkallande (= roligt) än könsord och allmänt snusk.
Så länge jag kan minnas har jag hanterat jobbiga saker genom att paketera dem till goda historier. Något som min terapeut kan intyga. Hon som bad mig att ligga på en soffa för att slippa ögonkontakt. Hon som ibland – senast i somras – dyker upp i publiken för att få skratta. Hon som praktiskt taget ”räddade mitt liv”.
Att skämta om personliga tillkortakommanden kräver sin kvinna och funkar inte alla dagar. Och aldrig direkt när det händer.
I förra veckan fick jag veta att min ena höftprotes (jodå, jag har inte bara en, utan två!) har LOSSNAT. Det var inte roligt. Det ÄR inte roligt.
Långa promenader har varit mitt andrum det senaste halvåret och med ett snitt på 10000-12000 steg plus cykling och några träningspass i veckan är jag i hyfsad form. Dessutom har jag blivit 7 kilo lättare (1,5 kvar till målvikt!).
I dag fick jag en krycka. Om en månad träffar jag en ortoped.
I november räknar jag med att skoja om artros och protes-lossning.
Hur svårt kan det va?
PS Booking.com har betalat tillbaka pengarna och tidningen Fokus damp ned på hallmattan tidigare idag. Läs Konsumentmakt utan muskler från 14/9.
