Kategoriarkiv: Vänner

Debut på SVT – the true story

Publicerat av

När en är med på TV – då breakar man. Det är sen gammalt i humorbranschen. Men gäller inte mig.

I går medverkade jag under en knapp minut i Standup sketch show. Prime time SVT! Snart har det gått ett dygn utan att en enda agent har hört av sig. Trots att jag var bra.

Insatsen må vara ha varit kort men krävde inlevelse, päls och huckle. Många (mina vänner och bekanta) är helt ense om att min tolkning av ”prinsessan Lilian läppsynkar komikern Anders Jansson i en porslinsbutik” är världsklass. Hur gick det till?

Till dem och alla andra som undrar, kommer här den sanna berättelsen bakom 56 sekunder oförglömlig TV-historia. Som jag minns den.

Det börjar redan kvällen innan då jag får manus på text- och ljudfil. Jag läser på och googlar ”prinsessan Lilian” för att komma i stämning. Bilderna bekräftar min bild av en späd välondulerad mycket gammal kvinna, oftast iförd ljusblå galaklänning, diadem och ordensband.

Jag fattar – ingenting.

Det gör inte heller sminket när jag kommer till inspelning en tidig morgon i Bromma Blocks. Hennes blick flackar förtvivlat när hon inser att ondulering inte är att tänka på. Mitt hår är nyklippt och kortare än kort.

Hon samlar sig och tänker om. Det får bli huckle.

Och så var det kroppen. Säga vad man vill om min kropp, men späd är den inte. Det blir storpäls med tantkjol, dito blus och pärlor. Som pricken över i kompletterar hon med glasögon från tiden. Voilà!

Inte ens den äkta Lilian kan ha varit mer inkognito (även om jag personligen tycker att min persona mer påminner om drottning Elisabeth i Balmoral – bortsett från gummistövlarna).

I pausen mellan scenerna (jodå, det är tre stycken) tar jag igen mig på en bänk i gallerian som just har öppnat för dagen.

Dom blickarna!

Hallå 2021 – visst kan du bättre än så här

Publicerat av
Foto: K

Så är det igång – det efterlängtade år 2021. Fyllt av hopp och framtidstro.  Det är nu det ska hända. Nu det ska vända.

Tyvärr bekräftar verkligheten det jag misstänkt länge: Det mesta är sig obehagligt likt. När diset efter nyårsraketerna lagt sig är leran lika geggig och himlen lika grå som i går.

Bjuder till och bestämmer en promenad med K (OBS inte Katarina Frostenson). Det brukar pigga upp. Cyklar till mötesplatsen (för att undvika kollektiv trafik) och halvvägs börjar det regna – och därefter hagla. Vad är det för fel på snö?

Trotsar våta jeans och går 8718 slippriga steg längs Mälaren. Utan krycka.

Hemma slokar den nyköpta dillen på köksbordet. Den var tydligen programmerad att peaka på årets sista dag. Precis som jag.

Badrumsvågen visar att hemgjord pizza, champagne och praliner är en dålig kombo för en som behöver tappa några kilo.

Snälla 2021 – visst är vi värda bättre än så. Både dillen och jag.

Foto: Jag.

Krönika över året som försvann

Publicerat av
Full av hopp.

Livet är gott (januari-mars)

Spelar föreställningen Hur svårt kan det va? i Göteborg, Stockholm och Eslöv. Kommer med i Kvinnliga Talare som erbjuder mig flera uppdrag.

Bokar in gig och skriver avtal med ett eventföretag om att agera inspiratör vid årets Seniormässor och –event runt om i landet.

Bokar en tre veckor lång tågluff med J med stopp i Italien, Montenegro, Kroatien, Serbien och Tjeckien.  Bokar hotell i norra Italien i början av april.

Åker tåg till Göteborg och bor hos M. Åker tåg till Malmö och bor hos en annan M. Åker tåg till Småland och bor i Huset.

I väntan på vadå.

Corona gör entré (april-juni)

Ställer in tågluffen och bokar av hotellet. Får tillbaka pengar för biljetten och bråkar med Booking.com om hotellet.

Alla gig före sommaren ställs in och jag får ett litet bidrag av staten som täcker en del uteblivna inkomster.

Jag fyller 65 och börjar plocka ut pension. Försöker acceptera att jag är pensionär. Det lyckas när jag inser att kan jag fortsätta jobba. Fortsätter jobba med ”vanliga” skrivjobb.

J:s mamma dör hastigt och oväntat i Covid19 på sitt äldreboende. Vi hinner inte dit.

Jag och bror åker bil till Småland för att se till Huset och träffa far. Ingen blir sjuk.

Träd slår ut, blommor blommar och fåglar lägger ägg som om allt är som vanligt.

Mycket är som vanligt.

Begravning.

Standup på Skånegatan i Stockholm.

Hoppet återvänder (juli-september)

Tre resor och flera veckor i Huset. Träffar M två gånger i Småland.

Roddar tre standup-kvällar på Improvisationsstudions sommarscen mitt på Skånegatan i Stockholm. 

Åker till Lund Comedy Festival med föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. Bor på hotell. Umgås med folk.

Åker till skärgården med J. Bor på hotell, badar och vandrar.

Arrangerar en Comedybox med Babben Larsson i Hägersten.

Bokar in gig i oktober och november.

Tackar jag till flera ”vanliga” skrivjobb.

Min högra höftprotes lossnar.

Urnsättning.

Mörkret tätnar (oktober-december)

Andra vågen rullar in och jag gör ett av alla bokade gig. Övriga ställs in eller skjuts upp.

Jag känner tacksamhet för att jag kan och får jobba och njuter av både telefonintervjuer och deadlines.

A och K blir föräldrar och jag blir farmor till Shanti.

Jag halverar mitt dagliga stegmål från 10 000 till 5 000. Ibland använder jag krycka.

Jag väntar på operation.

Jag väntar på vaccin.

Jag skriver min 100:e bloggtext.

I dag är en bra dag att höra av sig

Publicerat av
En krönika som ledde till oväntade kontakter

Jag får ofta lust att höra av mig till människor jag känner – eller har känt för länge sedan. Så kommer något emellan och det blir inte av. Och till sist har det gått så lång tid att det att det blir pinsamt. Och pinsam vill jag absolut inte vara.

Men hittills har det aldrig hänt att någon blivit sur när jag väl tar mig samman. Tvärtom. Och själv blir jag jätteglad av varje antydan till kontakt. Ju mer oväntat, desto roligare!

I somras fick jag en krönika publicerad i provinstidningen Smålandsposten. Det var så klart roligt att bli läst på ”hemmaplan”,men det roligaste var att A och S hörde av sig.

A = en kompis från gymnasieåren som RINGDE ett modigt samtal som ledde till att vi några månader senare träffades på riktigt i hennes trädgård. Efter 50 år.

S = min fars kompis, 90+, hörde av sig några dagar senare bara för att berätta hur glad han blivit över att se sin födelseby Broaryd omnämnd i Tidningen.

I morse skickade jag sex mejl, två sms och sju hälsningar via Messenger.

Hur svårt kan det va?