Efter 14 dagar är det dags att lämna smålandet för storstaden. Byta huset i Broaryd mot lägenheten i Stockholm.
Klockan 07.02 i morgon går bussen till Växjö, 08.07 går tåget och 11.36 rullar jag in på Stockholm Central. Där byter jag till pendeltåg och efter två hålllplatser stiger jag av i Årstaberg – fem minuters promenad hemifrån. Om allt går som det ska tar resan mindre än fem timmar från dörr till dörr.
Det är inte mycket men skillnaden är stor och det är en lyx att kunna plocka det bästa av två världar.
Var trivs du bäst?, undrar någon ibland. Tidigare tyckte jag att jag borde ha ett bra svar på både den och andra frågor. I dag vet jag att jag hade fel.
Det finns många frågor som saknar svar – och ännu fler som har vitt skilda svar.
Mina två boplatser fyller helt olika behov – och jag behöver båda för att livet ska vara komplett. Brus vs tystnad, människor vs ensamhet…
Skillnaden mellan borta och hemma blir allt mer ointressant.
Det regnar i Småland och termometern visar 12 grader. I Lytton i västra Kanada är det 49,5 grader och hundratals människor har dött.
För några decennier sedan skulle några dagars regn på semestern gjort mig ”tokig”. I dag öppnar jag fönstret på glänt för att höra smattret på plåttaket. Handduken som jag glömde ta in efter badet i går får hänga kvar. Solen kommer tillbaka.
Att något har hänt med klimatet är uppenbart. Men något har också hänt med mig.
Kanske har jag blivit klokare sedan tiden då vi åkte till stranden med aluminiumfolie och jordnötsolja för bästa brännan. Kanske har jag bytt fokus: hellre blek än bränd.
Om jag vill vara brun finns ju hundratals – ja, tusentals – produkter att välja på.
När jag var yngre (typ 70-talet) fanns det två; kastanjevatten och brunkräm.
En del av er minns? Andra behöver konsumentupplysning:
Kastanjevatten var en brun vattenfärg, typ utspädd soja, som gneds på med en tuss bomull eftersom ingen ännu uppfunnit pads.
Brunkräm var som det låter – en brun kräm. Den fanns i en nyans, brun, och levererades i stift. Konsistensen var en korsning mellan myggmedel och deodorant och den täckte allt, täppte igen varje por och färgade självklart av sig på allt och alla.
Spelar föreställningen Hur svårt kan det va? i Göteborg, Stockholm och Eslöv. Kommer med i Kvinnliga Talare som erbjuder mig flera uppdrag.
Bokar in gig och skriver avtal med ett eventföretag om att agera inspiratör vid årets Seniormässor och –event runt om i landet.
Bokar en tre veckor lång tågluff med J med stopp i Italien, Montenegro, Kroatien, Serbien och Tjeckien. Bokar hotell i norra Italien i början av april.
Åker tåg till Göteborg och bor hos M. Åker tåg till Malmö och bor hos en annan M. Åker tåg till Småland och bor i Huset.
I väntan på vadå.
Corona gör entré (april-juni)
Ställer in tågluffen och bokar av hotellet. Får tillbaka pengar för biljetten och bråkar med Booking.com om hotellet.
Alla gig före sommaren ställs in och jag får ett litet bidrag av staten som täcker en del uteblivna inkomster.
Jag fyller 65 och börjar plocka ut pension. Försöker acceptera att jag är pensionär. Det lyckas när jag inser att kan jag fortsätta jobba. Fortsätter jobba med ”vanliga” skrivjobb.
J:s mamma dör hastigt och oväntat i Covid19 på sitt äldreboende. Vi hinner inte dit.
Jag och bror åker bil till Småland för att se till Huset och träffa far. Ingen blir sjuk.
Träd slår ut, blommor blommar och fåglar lägger ägg som om allt är som vanligt.
Mycket är som vanligt.
Begravning.
Standup på Skånegatan i Stockholm.
Hoppet återvänder (juli-september)
Tre resor och flera veckor i Huset. Träffar M två gånger i Småland.
Roddar tre standup-kvällar på Improvisationsstudions sommarscen mitt på Skånegatan i Stockholm.
Åker till Lund Comedy Festival med föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. Bor på hotell. Umgås med folk.
Åker till skärgården med J. Bor på hotell, badar och vandrar.
Arrangerar en Comedybox med Babben Larsson i Hägersten.
Bokar in gig i oktober och november.
Tackar jag till flera ”vanliga” skrivjobb.
Min högra höftprotes lossnar.
Urnsättning.
Mörkret tätnar (oktober-december)
Andra vågen rullar in och jag gör ett av alla bokade gig. Övriga ställs in eller skjuts upp.
Jag känner tacksamhet för att jag kan och får jobba och njuter av både telefonintervjuer och deadlines.
A och K blir föräldrar och jag blir farmor till Shanti.
Jag halverar mitt dagliga stegmål från 10 000 till 5 000. Ibland använder jag krycka.
Blå hyacint från Handlarn i Linneryd i retrokruka med nyplockad mossa från egen skog på farmors hemvirkad löpare. Florist – hur svårt kan det va?
En snabbkoll på Fejjan visar att folk jag känner har haft det rätt gött även denna jul. Någon vinterbadar för första gången, andra fikar utomhus med omsorgsfullt utvalda släktingar – ofta samtidigt som de tokeldar i en nyköpt braskorg (den MÅSTE ha spurtat förbi stormköket som årets julklapp!).
När mörkret faller nån gång efter lunch (beroende på var söder om Dalälven de befinner sig) verkar umgänget övergå till prat via mobil, Zoom eller annan tillgänglig digital lösning. Kanon! När orken, lusten eller samtalsämnena tar slut är ”tack & hej” bara ett knapptryck bort. Och sekunder efteråt är det bara att sträcka ut sig i soffan med en bra film och en tallrik favoritmat i knät.
Inga övertrötta barn ska transporteras till och från mammor, pappor, mostrar, farbröder, mor- och farföräldrar. Ingen behöver vänta förgäves på taxi eller försenade kollektiva färdmedel (beroende på var i förhållande till en större stad de befinner sig).
Alla som vill att ALLT ska bli precis SOM VANLIGT nästa år räcker upp en hand.
