Ställ dig så att allt ”brötigt” syns i bakgrunden, sa M som mötte vid tåget. Tur att Läppstiftet kom med.
Äntligen! Så fort jag ser DIG på avstånd pirrar det i kroppen av förväntan. Pandemin har gjort att det var alldeles för länge sedan vi sågs. Men nu är vi äntligen tillsammans – om än bara för några dagar.
Det blev aldrig vi ”på riktigt”, men DU har för alltid en särskilt plats i mitt hjärta. Du gör mig till en bättre version av mig själv.
DU tog emot mig med öppna armar när relation och jobb kraschat för länge sedan.
DU gav mig ett sommarvik på Lillhagens sjukhus.
Du gjorde plats för mig vid dina bardiskar och gav mig nya vänner.
DU erbjöd en reservplats på din journalisthögskola och hopp om en ny yrkeskarriär.
OBS bilden är arrangerad och har ingenting med innehållet i texten att göra.
Tredje veckan i juli är en prövning. Speciellt efter en lång värmebölja som troligen är livsfarlig för såväl människor som planet. Under cykelturen från kolonistugan till lägenheten noterar jag att både Långholmsbadet och badbryggorna vid Årstadal är näst intill övergivna.
Kan det bero på att temperaturen just i dag har sjunkit från 31,2 till 24 grader – för kallt för bad? Kanske är folk bara upptagna av sig själva och sitt.
Några är säkert borta på semester. Andra ligger hemma bakom neddragna persienner och scrollar bland närproducerade middagar, ljuvliga badutflykter och fantastiska solnedgångar. Superlativen vet inga gränser och belönas med tusentals hjärtan och tummar i luften.
Några är säkert uppriktigt glada å sina vänners vägnar. Andra blir ledsna – och kanske arga –över att de är inte kan/vill/orkar njuta tillräckligt mycket ”nu när det ÄNTLIGEN är sommar”.
Jag har definitivt varit en av dem.
Att vara lycklig måste vara det svåraste som finns. Eller för att citera Mikael Persbrandt från en intervju för några år sedan: ”Lycka är jävligt överskattat. Man får vara nöjd om man är lite glad ibland”.
Men det blir bättre med åren. När offerkoftan började klia insåg jag allt tydligare att skenet – och bilderna – bedrar. Inte minst på sociala medier.
Med facit i hand vet jag att den vindrufsige sonen till vänster på familjebilden inte lyckades ta sig in på gymnasier på grund av – skolk och begynnande missbruk. Och att paret som skålade i solnedgången redan sommaren därpå var mitt uppe i en skuldtyngd skilsmässa.
Om detta finns det få offentliga berättelser. Och definitivt inga bilder.
Carpe Diem, fånga dagen, är nog bra, men jag föredrar mitt eget motto:
Om livet bjuder på skit – tugga, svälj och gå vidare.
”Ahhh, känner du pirret i magen när modet sprider sig”, frågar min personliga coach E, snart 10 år. Och äntligen händer det; jag känner faktiskt pirret när modet sprider sig.
Vi har just hoppat från bryggan vid Årsta havsbad. För de flesta är det ett menlöst litet en-metershopp. För mig är det en personligt seger.
Jag har aldrig gillat höjder och minns simskolans fasa när vi tvingades välja mellan att dyka från 3:an eller hoppa från 5:an för att klara magistermärket av högsta valör – guldmagistern. Efter många vändor upp och ner för stegen och med gråten i halsen valde jag att hoppa. Ett beslut som varken gav mersmak eller pirr.
Guldmagistern och Baddaren samsas fint på märkesskölden.
Till övriga ”meriter” hör utflykter till Kärnan i Helsingborg, Lugnets hopptorn i Falun och Mirador del Riò på Lanzarote som alla slutade med akuta panik- och gråtattacker. Bildbevis saknas.
På senare år har jag valt att sitta ensam under sevärdheter som TV-tornet vid Alexanderplatz i Berlin och London Eye, medan resten av sällskapet fröjdat sig i luften. Yngste sonen berättade nyligen hur resten av familjen brukade tävla om vem som först kunde ”hitta mamma” därnere.
Snart åker jag och J till Själland. Han påstår att vi ska åka Dyrehavsbakkens berg- och dalbana i trä som lär ha invigts 1932.
Jag är skeptisk. Om inte E kan övertalas att coacha på distans…
På torsdag – 15/7 – ska jag få publiken på Skånegatan att skratta.
Sju av sju texter klara – och ännu ett bevis på ett det funkar med mål. I alla fall för mig. En publicerad text om dagen i en vecka hade inte hänt utan det.
Till min förvåning var det varken svårt – eller tråkigt. Det knepiga är att hitta på något att skriva om. Eftersom minnet är bra men kort, måste jag kolla på klepke.nu för att minnas. Veckans texter har handlat om:
• Att spela en roll
• Gräs (inte sånt en röker)
• Humor som hantverk
• Bilar
• Arbetsliv
Den första texten rubriken: Veckans mål – en bloggtext om dagen. Den sista: Jag kom i mål.
Eftersom baktanken med bloggen är att vaska fram skämt till min standup avslutar jag med ännu ett mål: Jag ska få publiken på Skånegatans sommarscen att skratta åt min usla fritidsledarkarriär på torsdag.
Någonn gång mellan 19-20 är det upp till bevis. Be there!
