Kategoriarkiv: Män

Änglagård – the true story

Publicerat av

Hon glider in i byn med armarna om Rikard Woolf. Det är sommar, de är otroligt snygga – och coola. Hon skakar ut håret, skrattar och vinkar åt grannarna. Motorcykeln har en mycket hög framgaffel.

Jag tar Snälltåget till Växjö och byter till buss 215 mot Rävemåla. Stiger av vid hållplats Broaryd, torkar svetten från min kortklippta nacke och börjar gå längs grusvägen. Grannen kör förbi med sin traktor. Vi vinkar.

Hon och Rikard bjuder till fest och alla deras coola kompisar är. Det är också Gottfrid och Ivar.

Jag bjuder Gert, 91, på midsommarsill och dricker kaffe med honom och Allan, 90. Med påkallat säkerhetsavstånd. Inga coola kompisar dyker upp.

Distansfika med Gert och Allan.

Hon binder av olvon (!) en midsommarkrans och svävar ut över ängarna i en klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar (här kan det tänkas att jag lämnar förlagan en aning, men du fattar vad jag menar!)

Jag drar på mig mors gamla shorts, ett urtvättat HM-linne och greppar ovant en lie. Det blir inte snyggt men jag lyckas bana väg fram till huset.

1-0 till mig.

Hon tar en korg och går ut i trädgården för att klippa rosor. Hon bär en ny klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar. Vinden smeker hennes bara armar.

Jag tar en sekatör och röjer fram en övervuxen klätterros. Kommer ut ur busken med sönderrivna armar och en fästing bakom höger öra (sommarens nionde).

1-0 till rosen!

Hon blir dumpad (obs i en annan film) och gråter bort nästan all mascara, men är fortfarande otroligt snygg.

Jag biter ihop. Min mascara har torkat.

Hur svårt kan det va?

Exakt där gick 50 mille upp i rök

Publicerat av

I förrgår fick jag ett sms från vännen M i Göteborg. Det började med ”Här händer det grejer…” och fortsatte med en beskrivning av hur hen hade snubblat på skrovlig asfalt och skrapat upp både arm, axel och ben.

Här är mitt svar:

Hej M, här på östkusten händer det också grejer. I dag presenterades ”lösningen” på Palme-mordet. Förmiddagens presskonferens var en formidabel ersättning när Folkhälsomyndigheten tydligen har bestämt sig för att dra ner på konfererandet till två dagar i veckan.

Tyvärr väckte dagens ”happening” fler frågor än den gav svar (vilket i och för sig kan bero på att jag bäddade, packade, plockade ur en diskmaskin och klippte bort vissna blommor på balkongen under första halvan av den digra ppt-presentationen).

Inte ens när den misstänkte mördaren presenterades hettade det till: Aha, en vit kränkt medelålders man med extremt skev självbild och ohemult stort bekräftelsebehov. Varför blir jag inte förvånad?

Att han lyckats lasera sig själv som vittne verkar vara mer slump än strategi. Att han kom undan till sin död 14 år senare, kan nog bara förklaras med att en sådan gärningsmannaprofil – vit, kränkt man osv – inte har slagit igenom fullt ut.

”Stackars Stickan, så jobbigt för honom att vittnena envisas att säga att de såg en kille som såg ut precis som han och hade samma sorts kläder som han. När vi vet att killen som sköt hade en blå täckjacka och sprang ditåt. För det har Stickan sagt efter att ha hört det från Lisbeth Palme som av en händelse gav honom ett signalement på plats”.

Och den närmaste familjen och vännerna anar INGENTING. Det klart de inte gör. Hade de haft minsta susning skulle de väl ha angett honom. Vad de måste gräma sig nu, när de inser att de har missat 50 mille i tipspengar.

Men det kanske inte är så konstigt. Enligt en artikel i Expressen är båda ex-fruarna fortfarande rörande överens om att det inte kan vara Stickan eftersom han ”inte kunde göra en fluga förnär”.

Som om det har med saken att göra. Såvitt jag vet finns det inget samband mellan att gilla flugor och ogilla Olof Palme.

Hur svårt kan det va?

Karantänen lockar fram våra rätta jag

Publicerat av
Pre karantän.

I skuggan av en pandemi avslöjar vi oss i karantänens slutna rum. Att jag och J har olika temperament är ingen hemlighet. Medan jag är lynnig, rastlös och får saker att hända, är han lugn, stabil – och en aning konflikträdd.

Medan mitt tjat håller en jämn och konstant nivå; torka av spisen, fäll ned locket, spotta inte snuskuddar i gräset, lägg tillbaka hammaren, gör ingen milkshake när jag räknar points (du som fattar, fattar)… tar det sex (6!) veckor av ofrivilligt umgänge 24/7 (på grund av inget arbete) innan det brister. Mitt under pågående middag går han till attack:

– Snälla, ha inte armbågarna på bordet medan vi äter.

– Varför inte det?

– Jag tycker det är otrevligt.

– Hur länge har du tyckt det?

– Alltid.

What? Denna fråga har aldrig diskuterats under de snart tio år som vi delat hem. Och så kommer den nu – PANG! – som en avsliten hälsena under morgonjympan framför tv:n

Jag är i chock. Är detta början på slutet – eller starten på något nytt?

Post karantän.

”Lite” intresserad av sport?!

Publicerat av
Otippat uppdrag på ingång!

Jag är inte intresserad av sport. Inte ens ”lite” som jag skrev i profilen på en dejtingsajt för några år sedan. Men – efter en middag med tystlåten skogsägare, lunch med en pratsam erotisk fotograf och många meningslösa fikor – återstod bara lögnen som möjlighet.

I ärlighetens namn ska jag säga att jag faktiskt trodde att det var sant. Just då spelade yngste sonen både hockey och fotboll och jag tillbringade oändligt många timmar i ishallar och vid fotbollsplaner. När han tog körkort återgick mitt intresse till – typ noll.

Tillbaka till dejtandet; det visade sig snabbt att jag inte var den enda som kryddat profilen med lögn. För mig betydde ”lite intresserad” att jag kollade (och fortfarande kollar) några av Sveriges kvalmatcher inför fotbolls-EM och –VM. Och visst kan jag njuta av Angelika Bengtssons och Armand Dublantis rekordhopp med sina stavar.

För mannen jag mötte betydde ”lite intresserad” ett tvångsmässigt tittade på Westhams och Bajens alla matcher. Bara för att nämna ett par exempel.

I år ägnar jag en del av påsken åt att blädderläsa praktverket Jag hör till de få som kan leva där min kollega Katarina Kuick på 508 nätta sidor skriver om supporterkultur. Ur förordet: ”Det här är en bok för dig som undrar vad vi egentligen håller på med, vi som springer runt i löjliga halsdukar och är oerhört engagerade i något så meningslöst som en idrottsförening”.

Eventuellt blir det starten på ett nytt utmanande uppdrag. Hur svårt kan det va?

Fortsättning följer!

PS Läs gärna Katarinas blogg I väntan på Godotic´