Utan publik blir det – ingenting

Entusiasmen är på topp efter Hur svårt kan det va? på Lund Comedy Festival 2019

Vill du hålla en ”föreläsning med komiska inslag” på temat Hur svårt kan det va.? Mejlet kommer från Kvinnliga Talare och uppdraget är en dröm.

Allt är perfekt; målgrupp, upplägg, tid… ja allt, utom att det hela skulle ske digitalt. Jag ber att få tänka på saken men magkänslan skriker: NEEEJ!!!!

Hur svårt kan det va? är en standup-föreställning. Att göra om den till en föreläsning kräver ett annat tonläge och framför allt – publik

Jag har utbildat och föreläst om skrivande i decennier och har alltid försökt att göra det så lustfyllt som möjligt. Personliga reflektioner och anekdoter om egna misslyckanden brukar funka.

En gång lyckades jag så bra att en deltagare skrev i utvärderingen att hen hade ”jätteroligt, men jag hade gärna lärt mig något också”.

Men hur roligt det än blev, var det alltid låååångt ifrån standup. Att få människor att skratta kräver inte bara ett bra innehåll – det kräver också tajming. Bra tajming. Perfekt tajming.

Om inte publiken skrattar är det komikerns (min) uppgift att anpassa det jag säger och gör så att vi kommer i mål. Lättare sagt än gjort – ja, men det går. Men bara om jag ser publiken och deras reaktioner.

Att stå ensam i vardagsrummet och ”skoja till det” framför en skärm känns uppriktigt sagt – förfärligt. Så svaret blev ett enkelt ”tack, men nej tack”.

Med ett vaccin i sikte hoppas jag på nya chanser i det riktiga livet. SNART!

Hjälp mig, innan jag förgås! Utan skratt i ett år försmäktar jag i denna karantän.”

Fritt efter Astrid & Pippi

Allt ljus på mig! Bild från klubben Ridå i Göteborg.

Debut på SVT – the true story

När en är med på TV – då breakar man. Det är sen gammalt i humorbranschen. Men gäller inte mig.

I går medverkade jag under en knapp minut i Standup sketch show. Prime time SVT! Snart har det gått ett dygn utan att en enda agent har hört av sig. Trots att jag var bra.

Insatsen må vara ha varit kort men krävde inlevelse, päls och huckle. Många (mina vänner och bekanta) är helt ense om att min tolkning av ”prinsessan Lilian läppsynkar komikern Anders Jansson i en porslinsbutik” är världsklass. Hur gick det till?

Till dem och alla andra som undrar, kommer här den sanna berättelsen bakom 56 sekunder oförglömlig TV-historia. Som jag minns den.

Det börjar redan kvällen innan då jag får manus på text- och ljudfil. Jag läser på och googlar ”prinsessan Lilian” för att komma i stämning. Bilderna bekräftar min bild av en späd välondulerad mycket gammal kvinna, oftast iförd ljusblå galaklänning, diadem och ordensband.

Jag fattar – ingenting.

Det gör inte heller sminket när jag kommer till inspelning en tidig morgon i Bromma Blocks. Hennes blick flackar förtvivlat när hon inser att ondulering inte är att tänka på. Mitt hår är nyklippt och kortare än kort.

Hon samlar sig och tänker om. Det får bli huckle.

Och så var det kroppen. Säga vad man vill om min kropp, men späd är den inte. Det blir storpäls med tantkjol, dito blus och pärlor. Som pricken över i kompletterar hon med glasögon från tiden. Voilà!

Inte ens den äkta Lilian kan ha varit mer inkognito (även om jag personligen tycker att min persona mer påminner om drottning Elisabeth i Balmoral – bortsett från gummistövlarna).

I pausen mellan scenerna (jodå, det är tre stycken) tar jag igen mig på en bänk i gallerian som just har öppnat för dagen.

Dom blickarna!

Krönika över året som försvann

Full av hopp.

Livet är gott (januari-mars)

Spelar föreställningen Hur svårt kan det va? i Göteborg, Stockholm och Eslöv. Kommer med i Kvinnliga Talare som erbjuder mig flera uppdrag.

Bokar in gig och skriver avtal med ett eventföretag om att agera inspiratör vid årets Seniormässor och –event runt om i landet.

Bokar en tre veckor lång tågluff med J med stopp i Italien, Montenegro, Kroatien, Serbien och Tjeckien.  Bokar hotell i norra Italien i början av april.

Åker tåg till Göteborg och bor hos M. Åker tåg till Malmö och bor hos en annan M. Åker tåg till Småland och bor i Huset.

I väntan på vadå.

Corona gör entré (april-juni)

Ställer in tågluffen och bokar av hotellet. Får tillbaka pengar för biljetten och bråkar med Booking.com om hotellet.

Alla gig före sommaren ställs in och jag får ett litet bidrag av staten som täcker en del uteblivna inkomster.

Jag fyller 65 och börjar plocka ut pension. Försöker acceptera att jag är pensionär. Det lyckas när jag inser att kan jag fortsätta jobba. Fortsätter jobba med ”vanliga” skrivjobb.

J:s mamma dör hastigt och oväntat i Covid19 på sitt äldreboende. Vi hinner inte dit.

Jag och bror åker bil till Småland för att se till Huset och träffa far. Ingen blir sjuk.

Träd slår ut, blommor blommar och fåglar lägger ägg som om allt är som vanligt.

Mycket är som vanligt.

Begravning.

Standup på Skånegatan i Stockholm.

Hoppet återvänder (juli-september)

Tre resor och flera veckor i Huset. Träffar M två gånger i Småland.

Roddar tre standup-kvällar på Improvisationsstudions sommarscen mitt på Skånegatan i Stockholm. 

Åker till Lund Comedy Festival med föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. Bor på hotell. Umgås med folk.

Åker till skärgården med J. Bor på hotell, badar och vandrar.

Arrangerar en Comedybox med Babben Larsson i Hägersten.

Bokar in gig i oktober och november.

Tackar jag till flera ”vanliga” skrivjobb.

Min högra höftprotes lossnar.

Urnsättning.

Mörkret tätnar (oktober-december)

Andra vågen rullar in och jag gör ett av alla bokade gig. Övriga ställs in eller skjuts upp.

Jag känner tacksamhet för att jag kan och får jobba och njuter av både telefonintervjuer och deadlines.

A och K blir föräldrar och jag blir farmor till Shanti.

Jag halverar mitt dagliga stegmål från 10 000 till 5 000. Ibland använder jag krycka.

Jag väntar på operation.

Jag väntar på vaccin.

Jag skriver min 100:e bloggtext.

Reaklipp i en annan tid

Fynd på en mellandagsrea på 90-talet.

En bra mellandagsrea är svår att motstå. Det är sen gammalt. Kanske blir det ingen i år. Kanske pågår den för fullt. Jag vet inte eftersom jag väljer att stanna hemma och frossa i minnen från tidigare köpfrossor.

Riv och slit. Riv och slit. Nånstans i botten av korgen gömmer sig det där jag behöver. Eller på galgen längst in mot väggen…ritsch, ratsch. Och plötsligt händer det; den lilla svarta dyker upp.

Den lite för trånga kavajen med axelvaddar, fransar, broderier och foder i guldtyg.

25 år senare har jag ingen aning om vad som fick en sliten tvåbarnsmorsa i Aspudden att resa sig upp från köksstolen, torka bäbiskräkset från axeln, plocka bort några snabbmakaroner från akryltröjan och ta tunnelbanan till city för att gå på – mellandagsrea. Vad trodde jag skulle hända?

Nu vänder det!

Nej, det gjorde det förstås inte. Kavajen åkte längst in i garderoben men jag måste ha vägrat att släppa drömmen, för häromåret dök den upp igen. Och nu – som komiker – passar den perfekt. Och den hålla många år till.

Så fort corona tillåter lovar den att dyka upp på en standup-scen nära dig.

Kavajen och Standup Yours på Parkteatern sommaren 2018. I en annan tid.