Göteborg – jag har saknat dig!

Ställ dig så att allt ”brötigt” syns i bakgrunden, sa M som mötte vid tåget. Tur att Läppstiftet kom med.

Äntligen! Så fort jag ser DIG på avstånd pirrar det i kroppen av förväntan. Pandemin har gjort att det var alldeles för länge sedan vi sågs. Men nu är vi äntligen tillsammans – om än bara för några dagar.

Det blev aldrig vi ”på riktigt”, men DU har för alltid en särskilt plats i mitt hjärta. Du gör mig till en bättre version av mig själv.

DU tog emot mig med öppna armar när relation och jobb kraschat för länge sedan.

DU gav mig ett sommarvik på Lillhagens sjukhus.

Du gjorde plats för mig vid dina bardiskar och gav mig nya vänner.

DU erbjöd en reservplats på din journalisthögskola och hopp om en ny yrkeskarriär.

Du gav mig leken och skrattet.

Snart kommer jag tillbaka till DIG – Göteborg.

Hur svårt kan det va?

I fredags var vi på krogen – fatta!

Femton år senare.

Var det nödvändigt? Nej, absolut inte. Men det var skönt att äntligen få gå ut i staden som en helt vanlig människa. Anledningen till detta restriktionstrots var att J och jag träffades för exakt 15 år sedan.

Januari 2006 – en kall och snöig eftermiddag på Mosebacke torg.

Jag har mörkblå skepparkavaj, slitna jeans och ljusbruna mocka-boats och halkar fram med dubbla kryckor. Jag har bytt vänster höftled en månad tidigare och borde förstås stanna hemma – men ”nöden” har ingen lag. Missar jag den här chansen står det tusen andra i kö på nätet.

J står med ryggen mot mig och pratar i telefon. Han föreslår han en krog i närheten – som visar sig vara stängd. Eftersom min rörlighet är begränsad hamnar vi på Esperia på St Paulsgatan. Det blir en bra kväll.

Januari 2021 – en kall och snöig eftermiddag är mycket annorlunda. Annat oförändrat.

Esperia finns kvar, men med begränsade öppettider på grund av du vet vad…

Vi åker kommunalt (med munskydd på grund av du vet vad…) eftersom J har skrotat bilen – för klimatets skull.

Jag har bytt den blå militärkavajen mot en knallgul kappa och mockaskorna mot ett par röda grova kängor. J har samma vinterjacka.

J äter bläckfisk och ett souvlakispett med fläskkött. Jag äter skaldjur och halloumi-spett.

Vi dricker whiskey sour. Det blir en bra kväll.

sms-kontakt av tredje graden

Göteborg vs…

I nästan 50 år har M och jag festat, rest, skrattat – och pratat. M bor i Göteborg och jag i Stockholm och när vi hälsar på varandra pratar vi alla dygnets vakna timmar. Ofta om politik. Och om böcker.

Under pandemiåret 2020 har vi bara träffats två gånger – båda i Småland. Men vi har utbytt tankar nästan dagligen. Det har aldrig hänt tidigare.

Båda har jobbat hemifrån och sedan i våras har vi peppat varandra att röra på oss. För att få cred för våra ansträngningar skickade vi sms där vi berättade hur många steg vi gått. Efter ett tag uppgraderade vi kommunikationen med att skicka bilder på utsikter, statyer, hus… från våra respektive hemstäder. Jag har garanterat sett mer av Göteborg i år än nånsin tidigare. Trots att jag har bott där.

Medan M lever ensam är jag sambo. Det är ungefär samma sak. När två personer är hemma 24/7 i månad efter månad händer inte så mycket.

– När steg du upp?

– Halv sju. Och du?

– Tjugo i sex.

– Ok, sovit gott?

– Jodå. Och du?

– Helt okej.

PAUS (cirka 6 timmar)

– Vad ska vi ha till middag?

– Nåt med fisk?

– Eller kött?

– Nä!

– Okej, fisk.

Lars Norén, släng dig i väggen!

… Stockholm.

”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt”

Otis vill gärna vara med på bild.

Jag må vara en usel djurfotograf, men en lysande relationsexpert. Det visade sig när jag fick äran att vara sällskapslady åt taxen Otis medan matte var upptagen. I efterhand kan jag erkänna att jag var rejält nervös. Andras ungar och hundar är inte att leka med.

Men det gick över förväntan. Otis och jag klickade fint och tillbringade flera timmar i ömsesidig respekt: ”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Behöver vi något så säger vi till”. Ett lysande utgångspunkt i varje relation värd namnet.

Ett motto som också fungerar i praktiken:

Otis bajsar – jag plockar upp.

Otis jagar skator – jag håller i kopplet.

Otis kissar på träd – jag tänker på annat.

Det är inte bara sladdrigt – det piper också.

Otis lägger ned ett byte under plommonträdet – jag skriver en offert.

Otis sover – jag redigerar min del av föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket.

Otis äter torrfoder – jag äter lax.

Innan vi skiljs äter vi var sitt plommon.

Det är en ovanligt bra dag!

Debriefing med matte U.