Jag köpte min första bil när jag var 17 år. Det var en vit Saab som gick på bensin och olja. Blanda fick en göra själv i garaget. I väntan på körkortet sydde jag en ärtgrön klädsel och målade navkapslar och fartränder i samma muntra färg. Med pensel.

Det blev ytterligare två Saabar – en grön och en gul – en vit Renault, en ljusgrön Simca och några Volvos (bland annat en vars storlek och komfort ökade i takt med att familjen växte, från röd 242 till orange 244. Den senaste var en svart V 70, Gamla Bettan, som efter skilsmässan ingick i avtalet om gemensam vårdnad. RIP.

Några år senare blev det lånade och hyrda bilar för att till sist – för dryg två år sedan – avstå helt. Dels för att behovet är litet för den som bor med buss, tvärbana och pendeltåg på fem minuters promenadavstånd. dels av miljöskäl. I Småland finns tillgång till bil.

Det kändes bra att säga upp P-platsen.

Så kom pandemin. Första våren och sommaren gick bra med hjälp av cykel plus en och annan munskyddad resa med pendeltåg (ofta med cykel ombord).

När min högra höftprotes lossnade förra hösten började det skava i dubbel bemärkelse. Men även om det finns gott om begagnade bilar att köpa, saknades en viktig pusselbit: P-plats. Sedan några år är det inte längre möjligt att parkera bilen gratis på någon gata i Årsta. Och alla föreningens platser var upptagna.

I november i fjol ställde jag mig i kö för en plats och för en dryg månad sedan stod stjärnorna rätt. När bror B skulle byta upp sig tog jag chansen att köpa hans gamla. Och dagen efter blev det en ledig plats 40 meter från dörren.

Nu äger jag en blå Skoda från 2012 med den lilla defekten att AC:n inte funkar (jo, jag visste det när jag köpte). På grund av värmebölja har den hittills mest stått på sin ruta. Och det är helt okej. Ja, faktiskt mer än okej,

Jag vill fortfarande inte bidra till klimatvidriga utsläpp – men känslan av frihet är densamma som när jag första gången satte mig bakom ratten på min gamla Saab.

Jag KAN åka vart jag vill NÄR jag vill när jag vill.. Men jag behöver inte.

Hur svårt kan det va?

London, Paris, New York… hur står människor ut med lockdowns i veckor – månader? Tålamod är definitivt inte min starkaste gren. Jag klarar max 69 timmar innan jag får mörka tankar.

Prewious episode:

I höstas lossnade en av mina två höftproteser och sedan dess väntar jag på en ny operation. Något som inte kommer att hända på länge, på grund av du vet vad… så det är bara att gilla läget.

Bita ihop, skaffa kryckor och sänka stegmålet till 8000 om dagen. Enligt min ortoped R kan jag inget göra för att det ska bli bättre, men heller inte något som gör skadan värre. Förutom att bryta benet.

Det går bättre än väntat.

Tills jag i måndags halkar på en isfläck och PANG! slår i den höft jag absolut inte får skada. Ja, det gjorde ont. Ja, jag kunde resa mig (med stöd). Nej, jag kunde absolut INTE gå. J (som turligt nog var med) fick staga upp mig hjälpligt mot ett träd och skynda hem efter kryckorna.

R ger mig en dropin-tid på röntgen nästa förmiddag och tar emot mig samma dag. Hurra för svensk sjukvård!!

Och hurra för att plåtarna visar att protesten sitter exakt lika snett som innan och att – bäst av allt – inget ben är brutet. Däremot är leden stukad och det gör jäv..igt ont så fort jag försöker stödja på benet. Någon utgång i det vackra vintervädret är inte att tänka på.

Istället tar jag mig rastlöst mellan rummen – ett steg i taget – medan humöret sjunker i takt med att jag inser vidden av min oförmåga. 15 minuter blankt på sex meter mellan säng och toalett, be om hjälp – alt hälla kaffet i en termos och bära det i fickan mellan kök och soffa. Att det kan vara så vidrigt att inte kunna gå ut.

Förrän idag.

Med ett par akutbeställda ice-bugs på fötterna lyckas jag både klara trappan och gå runt halva huset (600 steg). Toppar med ett rörlighetspass framför TV:n och känner mig ”stolt men inte nöjd”.

Fortsättning följer…