Visst ljuger vi var titeln på gårdagens Vetenskapens värld. Hemma i TV-soffan blev det omedelbart konflikt. J kunde inte påminna sig att han ljugit över huvud taget (trots fejkad ålder redan i dejtingprofilen). Själv har jag alltid ljugit för att få vara med, bli sedd och bekräftad.

Jag har ofta sagt att jag har läst böcker jag aldrig hört talas om, stannat på fester jag borde ha lämnat, påstått att jag längtar efter sådant som jag är alldeles för feg eller bekväm för att göra; hoppa fallskärm, klättra i berg, cykla genom Europa – eller för den delen sova i tält.

Det sist nämnda har jag visserligen gjort – men utan att få någon kick av att vakna med ansiktet uppsvullet av myggbett och en tallkotte i svanken.

Vändpunkten kom när Brita The Terapeut sa ”din önskan att slippa delta, är precis lika mycket värd som andras önskan att du ska vara med”.

Hon var värd varenda krona.

Istället för att ta tillbaka och ångra sådant jag sagt ja till, sparar jag numera massor av energi och tid på att säga att jag inte har lust, inte håller med, stannar hemma, står över, passar den pucken…

I experimentet på tv får vi följa en präst, en reklam-konsult och en youtuber med lögndetektorer.

Prästen – som likt J inte kunde påminna sig att hon hade ljugit – visade sig slira på sanningen rejält. Reklam-konsulten ljög på jobbet, men kallade det positionering. Privat var hon alldeles för mycket till lags för sitt eget bästa.

Sämst gick det för youtubern. Efter två dagar sjukskrev han sig från experimentet eftersom varken han eller hans alter ego över huvud taget kunde prata sanning.

Jag känner igen mig i alla tre – och fortsätter ljuga till husbehov. Och det är helt okej! I alla fall om vi ska tro de brittiska forskarna: Att ljuga är att vara människa.