Att skoja utan publik är – ingenting. Jag är avundsjuk på alla som kan sitta ensam på sin kammaren och hitta på roliga skämt. För mig funkar det inte alls. Visst får jag idéer och visst gör jag en eller annan anteckning (oftast mental). Om den är rolig eller inte, vet jag inte förrän orden möter någon annan. Eller ännu hellre – många andra. Allra helst en publik som verkligen vill skratta tillsammans i en knökfull källarlokal.

Ibland får jag frågan: När upptäckte du att du var rolig?

På scen brukade (obs dåtid!) jag säga att det var när jag började i terapi. Att jag bestämde mig direkt för att få kvinnan i stolen mitt emot att skratta. Och att jag var såååå nära att lyckas – när hon sa till mig att ligga mig på en soffa.

Historien avslutas med att jag inser att allt är som vanligt; ”Som kvinna måste en välja: antingen är en rolig – eller får en ligga”.

Skratt!

Det bästa med den historien är – som så ofta – att den är sann.

För länge sedan inledde jag en lååång terapi med att leverera fragment ur mitt liv så underhållande att terapeuten, B, hade svårt att hålla sig för skratt. Trots att det jag berättade knappast var ”roligt”; personlig oförmåga, rädsla, misslyckanden… ja, den gamla vanliga sörjan.

Gränsen mellan komedi och tragedi är tunn. Ibland osynlig.

Men mycket av det som i stunden känns mörkt, kan så småningom bli en ”god historia”. Annat förblir mörkt, men går att leva med.

I standup är sanningen (nästan) alltid skruvad och sällan komplett. Det ska den vara! För att citera branschens nestor Thomas Oredsson från nybörjarkursen: ”Det är säkert sant att du har två ungar, men skämtet blir roligare om du har sju”.

En annan fördel med standup är att jag är fri att välja attityd.  Något som inte funkar alls i terapin.

 På scenen berättar jag inte att jag tappade alla mina ord på B:s bruna manchesterdivan. Utan ”publik” hade jag helt enkelt ingenting att säga.

Ingenting.