Jag är inte intresserad av sport. Inte ens ”lite” som jag skrev i profilen på en dejtingsajt för några år sedan. Men – efter en middag med tystlåten skogsägare, lunch med en pratsam erotisk fotograf och många meningslösa fikor – återstod bara lögnen som möjlighet.

I ärlighetens namn ska jag säga att jag faktiskt trodde att det var sant. Just då spelade yngste sonen både hockey och fotboll och jag tillbringade oändligt många timmar i ishallar och vid fotbollsplaner. När han tog körkort återgick mitt intresse till – typ noll.

Tillbaka till dejtandet; det visade sig snabbt att jag inte var den enda som kryddat profilen med lögn. För mig betydde ”lite intresserad” att jag kollade (och fortfarande kollar) några av Sveriges kvalmatcher inför fotbolls-EM och –VM. Och visst kan jag njuta av Angelika Bengtssons och Armand Dublantis rekordhopp med sina stavar.

För mannen jag mötte betydde ”lite intresserad” ett tvångsmässigt tittade på Westhams och Bajens alla matcher. Bara för att nämna ett par exempel.

I år ägnar jag en del av påsken åt att blädderläsa praktverket Jag hör till de få som kan leva där min kollega Katarina Kuick på 508 nätta sidor skriver om supporterkultur. Ur förordet: ”Det här är en bok för dig som undrar vad vi egentligen håller på med, vi som springer runt i löjliga halsdukar och är oerhört engagerade i något så meningslöst som en idrottsförening”.

Eventuellt blir det starten på ett nytt utmanande uppdrag. Hur svårt kan det va?

Fortsättning följer!

PS Läs gärna Katarinas blogg I väntan på Godotic´