I går var det final för sommarens standup på Skånegatan i Stockholm. Ett event som jag fick förtroendet att leda under tre kvällar i augusti. Tack för det! Det räddade ”mitt liv som komiker”.

Från att ha deppat mig igenom våren fick jag en uppgift att se fram mot. Och en rolig sådan. Jag hade inte fattat hur viktigt det är för mig att hänga med andra komiker. Och få möta publiken; skratten, bekräftelsen…

Jo, jag vet. Jag tar en risk när jag utsätter mig för att möta andra människor. Och kanske speciellt unga. Men jag tänker så här; om jag ska bli smittad, blir jag det hellre av någon jag känner och tycker om än av en främling i tunnelbanan. Så jag cyklar – och gigar.

Sommarscenen har också funkat bra med tanke på smittrisk; utomhus, inga trånga insläpp och publiken kan välja om de vill sitta på läktare, bänkar – eller stå. Kommer någon för nära är det bara att ta ett steg åt sidan – eller gå vidare.

Vissa kvällar är risken större att bli påkörd av en av de många bilister och motorcyklister (!) som fullständigt skiter i att Skånegatan är en gågata.

Nästa helg väntar Humorfestivalen i Lund som mot alla odds genomförs även i år – om än med strikta restriktioner (begränsat antal publik, inga mingel osv).

Jag bidrar med föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket 17.30 lördagen den 5 september och tävlar med fem (5) nyskrivna comedy-minuter i Grand Comedy Slams fredagen 4 september 19.30 (kvartsfinal).

Inte för att det är roligt att tävla – utan för att vinna.

Hur svårt kan det va?