Se upp(åt)!

In med magen, ut med brösten och minen INTE mild och glad.

Där jag växte upp fanns det en gubbe som hette Hackan. Egentligen hette han förstås något helt annat, men alla kallade honom Hackan. Egentligen var han inte heller någon gubbe, utan kanske runt tjugo Som vuxen fattar jag att han var mobbad, men då var namnet logiskt. Hackan gick nämligen med ansiktet riktat mot marken och ordet gamnacke var lika lite bekant som orden dator och Internet.

Nu – drygt 50 år senare – är det jag som är Hackan. Senaste hälsokollen visade att jag blivit minst 2 centimeter kortare. What? Om detta fortsätter kommer jag att räcka mig själv till midjan om 10-15 år.

Hackan gör sig påmind.

Och så kommer det att bli eftersom allt tyder på att det är ärftligt.Jag minns med obehag hur min mamma och mina mostrar stod dubbelvikta och skvallrade vid diskbänken på släktmiddagarna.

Tillfälligt löser jag ”problemet” genom att undvika att se mig själv från sidan. Det är samma knep som när jag (lååångt innan Kim Kardashian satte agendan) tyckte att jag hade för stor rumpa.

Men vem lurar jag egentligen? Innerst inne vet jag ju att det är en åldersmarkör; att titta var en går, ta allt kortare steg och lyfta fötterna så lite som möjligt från marken. Om jag inte skärper mig kommer jag snart för säkerhets skull att börja gå lätt bredbent för att inte riskera att tappa balansen. Fallolyckor blir nästa stora snackis bland väninnorna.

Herregud skärpning – jag är ”bara” 65. Och frisk.

Så: Sträck på dig! Lyft på fötterna! Ta ut steget! Och framför allt – lyft blicken.

Hur jä..a svårt kan det va?

2 svar på ”Se upp(åt)!

  1. Känner igen det där. Jag trippar också fram med kortare steg. Och att kliva över några höga hinder blir det inte tal om. Fast än så länge är jag rakryggad. Som du sa, det ligger i generna.

  2. Heja dig. Bättre har ingen beskrivit detta åldersfenomen, jag ser ut ungefär så där, jag också. MEN: skärper mig sedan en tid tillbaka. Låtsas att jag bär en ömtålig kruka på huvudet. Men lätt att glömma sig, jag ber alla jag känner att tjata på mig så fort jag får återfall. Och det får man ju, hela tiden. Men balansen är bra och stegen försöker jag ta ut så gott det går.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *