Jag är inte en person som plockar bär i skogen. Inte för att jag har något emot skogen – tvärtom. Jag har heller inte något emot bären. Det är bara själva plockandet jag inte gillar. Och pockandet.

Uppvuxen i en familj där allt som gick att ta tillvara skulle tas tillvara blev jag undantaget, antitesen:

”På med gummistövlarna nu ska vi ut och plocka bär”, kunde det låta en solig morgon i slutet av juli.

”Vill inte!”

”Måste du sitta inne och hänga över den där boken när solen skiner?”

”Vill!”

I dag – decennier senare – gav jag upp.

På en stig genom en småländsk skogsremsa gjorde jag det; böjde mig ned och plockade, sjönk ned på huk och plockade, plockade och plockade…

Samtidigt fick jag en dos sprillans ny självinsikt. Plötsligt insåg jag skillnaden mellan denna och alla andra dagar: Jag var ensam och kunde plocka var jag ville, hur jag ville och framför allt – hur mycket (eller lite) jag ville.

I dag var det ingen som ropade: ”Nu har jag plockat min första liter, hur går det för dig?”

Jag gillar att räkna, mäta och jämföra – men jag gillar också att VINNA. Ju sämre förutsättningar desto svalare intresse. Med riktigt låga odds kommer jag inte ens till start.

Att nyplockade blåbär är gott hade jag nästan förträngt.