I fredags var vi på krogen – fatta!

Femton år senare.

Var det nödvändigt? Nej, absolut inte. Men det var skönt att äntligen få gå ut i staden som en helt vanlig människa. Anledningen till detta restriktionstrots var att J och jag träffades för exakt 15 år sedan.

Januari 2006 – en kall och snöig eftermiddag på Mosebacke torg.

Jag har mörkblå skepparkavaj, slitna jeans och ljusbruna mocka-boats och halkar fram med dubbla kryckor. Jag har bytt vänster höftled en månad tidigare och borde förstås stanna hemma – men ”nöden” har ingen lag. Missar jag den här chansen står det tusen andra i kö på nätet.

J står med ryggen mot mig och pratar i telefon. Han föreslår han en krog i närheten – som visar sig vara stängd. Eftersom min rörlighet är begränsad hamnar vi på Esperia på St Paulsgatan. Det blir en bra kväll.

Januari 2021 – en kall och snöig eftermiddag är mycket annorlunda. Annat oförändrat.

Esperia finns kvar, men med begränsade öppettider på grund av du vet vad…

Vi åker kommunalt (med munskydd på grund av du vet vad…) eftersom J har skrotat bilen – för klimatets skull.

Jag har bytt den blå militärkavajen mot en knallgul kappa och mockaskorna mot ett par röda grova kängor. J har samma vinterjacka.

J äter bläckfisk och ett souvlakispett med fläskkött. Jag äter skaldjur och halloumi-spett.

Vi dricker whiskey sour. Det blir en bra kväll.

Det är ingen roll – det är mitt liv

Rolltolkning – nivå 1 (selftape).

I brist på bättre försöker jag då och då kvala in som statist i olika sammanhang. Ibland anmäler jag intresse via någon sajt – ibland nappar jag när någon rollbesättare hör av sig. Vilket faktiskt händer!

Behovet av bitchiga tanter borde vara enormt. Men kanske inte som ”reklampelare”.

bland fattar jag direkt att ett erbjudande inte är något för mig. ”Gullig äldre dam i julaktiga kläder som bjuder på choklad ur en Aladdin-ask” går till exempel fetbort. Gullig?

Detsamma gäller: ”Kvinna 65+ som ska spela död under 3-4 inspelningsdagar i Skåne. I uppdraget ingår att bli flyttad på. Du får gärna ha vitt hår.” Död?

Men så –  i förra veckan – blir jag tipsad om en roll som passar perfekt. Ja, bättre än perfekt. Det är inte en roll – det är en gestaltning av mitt liv. Döm själv:

Sören (gubbe) kommer hem från affären med en påse varor.

Jag (tant) tittar ner och pekar anklagande på något i påsen med:

1 Irriterad blick (mest trött på att tjata, inte arg).

2 Mer irriterad (klicka med tungan och skaka på huvudet, sucka, mumla). 

3 Arg (nu räcker det!).

Vad kan gå fel? Allt visar det sig. Trots inrepeterade klickar och suckar, sparrad av J, blir jag ratad. Obegripligt!

För att förstå varför, läser jag om instruktionen och hittar det ”finstilta”:

”Det är viktigt att det blir roligt och inte beklämmande när folk blir sura. Det ska inte kännas som att det är på väg att bli bråk.” Roligt? Beklämmande? Sura?

En annan förklaring kan vara mina extremt usla selttapes.

Hur svårt kan det va?

Verkligheten – utan filter.

Debut på SVT – the true story

När en är med på TV – då breakar man. Det är sen gammalt i humorbranschen. Men gäller inte mig.

I går medverkade jag under en knapp minut i Standup sketch show. Prime time SVT! Snart har det gått ett dygn utan att en enda agent har hört av sig. Trots att jag var bra.

Insatsen må vara ha varit kort men krävde inlevelse, päls och huckle. Många (mina vänner och bekanta) är helt ense om att min tolkning av ”prinsessan Lilian läppsynkar komikern Anders Jansson i en porslinsbutik” är världsklass. Hur gick det till?

Till dem och alla andra som undrar, kommer här den sanna berättelsen bakom 56 sekunder oförglömlig TV-historia. Som jag minns den.

Det börjar redan kvällen innan då jag får manus på text- och ljudfil. Jag läser på och googlar ”prinsessan Lilian” för att komma i stämning. Bilderna bekräftar min bild av en späd välondulerad mycket gammal kvinna, oftast iförd ljusblå galaklänning, diadem och ordensband.

Jag fattar – ingenting.

Det gör inte heller sminket när jag kommer till inspelning en tidig morgon i Bromma Blocks. Hennes blick flackar förtvivlat när hon inser att ondulering inte är att tänka på. Mitt hår är nyklippt och kortare än kort.

Hon samlar sig och tänker om. Det får bli huckle.

Och så var det kroppen. Säga vad man vill om min kropp, men späd är den inte. Det blir storpäls med tantkjol, dito blus och pärlor. Som pricken över i kompletterar hon med glasögon från tiden. Voilà!

Inte ens den äkta Lilian kan ha varit mer inkognito (även om jag personligen tycker att min persona mer påminner om drottning Elisabeth i Balmoral – bortsett från gummistövlarna).

I pausen mellan scenerna (jodå, det är tre stycken) tar jag igen mig på en bänk i gallerian som just har öppnat för dagen.

Dom blickarna!

Vad är det för fel på vinterbadare?

Först var det trattkantareller. Sen kom saffransbullarna. Och nu: vinterbad!

Varje gång jag tittar in på FB möts jag av ännu en ”vän” som lagt upp bild på sig själv efter att ha tagit ett friskt litet vinterdopp. Vad är det för fel på dom?

VIsst! Jag fattar det tjusiga i att visa upp en lyckad skörd och en överfull bakplåt. Det är resultatet av en omständlig prestation. Ett iskallt bad på några sekunder måste stå för något annat. Kanske handlar det om att visa mod – eller att inte förlora ett vad?

Många påstår att badet gör dem pigga och glada. Underbart! Fantastiskt! , frustar de i bildtexten. Absolut! Det är väl samma känsla som de flesta upplever när de har hämtat sig efter en nära-döden-upplevelse.

Jag kan meddela att det INTE funkar lika bra att cykla i minusgrader utan vantar.

Det gör bara ont. Och röda svullna fingrar gör sig inte bra på bild.