På radion berättar en undersköterska hur hon klädd i plastförkläde, visir och gummihandskar håller en döende patient i handen.

På fritiden åker hon lastbil med sin kille. För att orka jobba skrattar hon mycket tillsammans med sina kollegor. Annars skulle de inte ”stå ut”.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att arbeta inom vården, varken i corona-tider eller annars. Men jag förstår hur viktigt det är att skratta.

När livet kört ihop sig har mitt skratt försvunnit. Oftast utan att jag ens märker det – förrän det kommer tillbaka. Ibland som ett bubbel i magen, ibland som en urkraft omöjlig att hejda. Ofta plötsligt och oväntat; på ett möte, under en jobbkonferens eller i en hiss på väg till en intervju.

Just nu önskar jag mest av allt att undersköterskan och hennes kollegor fortsätter skratta så länge som möjligt.

Jag önskar också att jag och mina komikervänner snart får börja jobba igen. Och att någon i publiken än en gång ska säga att hon inte har skrattat så mycket på många, många år.

Jag tror på allvar att ett gott skratt kan rädda liv.

Hur svårt kan det va?

Jättesvårt!