Jag är varken epidemiolog eller politiker och aldrig längtat efter att jobba i vården. Därför är jag extra full av beundran för alla dem som gör allt de kan för att motverka smitta och oro.

Utan att verka tveka fattar de beslut om vilka ska ha förtur till vård, hur stor en publik bör vara, vilka skolor som ska stängas och vilka grupper som ska hålla sig hemma. Skönt att luta sig mot när det egna omdömet sviktar.

Men trots alla beslut och rekommendationer dyker det upp frågor som jag måste ta ställning till alldeles på egen hand.

I början av veckan (innan alla gig ställts in) ägnade jag mycket tid åt att fundera på om jag skulle åka till Malmö eller inte. Förutom ett roligt gig, övernattning och middag hos en kompis och lunch med en kusin, innebar det en resa med tåg till och från Stockholm.

I dag – fyra dagar senare – är svaret givet men inte då.

Å ena sidan ville jag inte framstå som en hysterika, å den andra sa magkänslan att jag borde stanna hemma. Helst ville jag att arrangören skulle ställa in.

Hur blockerad jag var stod klart när en av mina vuxna söner krasst konstaterade: ”om du hoppas att någon annan ska ställa in så vill du ju inte åka – vad är problemet?”.

Jag bokade av och två dagar senare ställdes arrangemanget in. Ingen nöjd och ingen glad.

För att kratta manegen inför kommande dilemman har jag skaffat mig en panel av nio kloka och sinsemellan oberoende vänner.

Nästa gång det inte funkar att välja 50/50 eller ringa en vän skickar jag frågan till dem – och följer majoritetens rekommendation.

Hur svårt kan det va?