Tredje veckan i juli är en prövning. Speciellt efter en lång värmebölja som troligen är livsfarlig för såväl människor som planet. Under cykelturen från kolonistugan till lägenheten noterar jag att både Långholmsbadet och badbryggorna vid Årstadal är näst intill övergivna. 

Kan det bero på att temperaturen just i dag har sjunkit från 31,2 till 24 grader ­– för kallt för bad? Kanske är folk bara upptagna av sig själva och sitt. 

Några är säkert borta på semester. Andra ligger hemma bakom neddragna persienner och scrollar bland närproducerade middagar, ljuvliga badutflykter och fantastiska solnedgångar. Superlativen vet inga gränser och belönas med tusentals hjärtan och tummar i luften. 

Några är säkert uppriktigt glada å sina vänners vägnar. Andra blir ledsna – och kanske arga –över att de är inte kan/vill/orkar njuta tillräckligt mycket ”nu när det ÄNTLIGEN är sommar”. 

Jag har definitivt varit en av dem.

Att vara lycklig måste vara det svåraste som finns. Eller för att citera Mikael Persbrandt från en intervju för några år sedan: ”Lycka är jävligt överskattat. Man får vara nöjd om man är lite glad ibland”. 

Men det blir bättre med åren. När offerkoftan började klia insåg jag allt tydligare att skenet – och bilderna – bedrar. Inte minst på sociala medier.

Med facit i hand vet jag att den vindrufsige sonen till vänster på familjebilden inte lyckades ta sig in på gymnasier på grund av – skolk och begynnande missbruk. Och att paret som skålade i solnedgången redan sommaren därpå var mitt uppe i en skuldtyngd skilsmässa. 

Om detta finns det få offentliga berättelser. Och definitivt inga bilder.

Carpe Diem, fånga dagen, är nog bra, men jag föredrar mitt eget motto: 

Om livet bjuder på skit – tugga, svälj och gå vidare.

Hur svårt kan det va?