I skuggan av en pandemi avslöjar vi oss i karantänens slutna rum. Att jag och J har olika temperament är ingen hemlighet. Medan jag är lynnig, rastlös och får saker att hända, är han lugn, stabil – och en aning konflikträdd.
Medan mitt tjat håller en jämn och konstant nivå; torka av spisen, fäll ned locket, spotta inte snuskuddar i gräset, lägg tillbaka hammaren, gör ingen milkshake när jag räknar points (du som fattar, fattar)… tar det sex (6!) veckor av ofrivilligt umgänge 24/7 (på grund av inget arbete) innan det brister. Mitt under pågående middag går han till attack:
– Snälla, ha inte armbågarna på bordet medan vi äter.
– Varför inte det?
– Jag tycker det är otrevligt.
– Hur länge har du tyckt det?
– Alltid.
What? Denna fråga har aldrig diskuterats under de snart tio år som vi delat hem. Och så kommer den nu – PANG! – som en avsliten hälsena under morgonjympan framför tv:n
Jag är i chock. Är detta början på slutet – eller starten på något nytt?
Kära Birgita – vi har olika fart i livet, se det som början på något nytt !
” en vän”
Kära ”en vän” – du kan ha rätt. Hur svårt kan det va?
Så kul att läsa din blogg
Tack, nu börjar den arta sig, eller hur? Kan kanske omvandlas till något på standup-scenen så småningom.
Precis. Efter 9,5 år kom det – jag tycker att det är viktigt att det är diskat…
(och varför diskar du så sällan då? sa jag inte…)
Varför inte? Å andra sidan klokt att avvakta i karantänläge!