I morse hade jag och J ett djupt och otippat samtal om stoicism. Bakgrunden var en allmän hopplöshet i kombination med en artikel om författaren Ryan Holiday i morgontidningen.

Trots att jag är allmänt skeptisk till 33-åriga amerikanska män som gör karriär i livsvisdom, föll jag pladask. I dessa tider är det hög tid att sluta hoppas på kristaller och karma – och reclaima rationalitet.

Stoicism är en filosofisk riktning grundad av Zenon från Kition (okej, ännu en en gammal grek…). Enligt artikeln utgår läran från att vi inte väljer vilka olyckor som livet bjuder på, men att vi kan välja hur vi reagerar på dem.

Stoikerns lösning är att hantera motgången i tre stoiska steg:

1 Blicken. Analysera problemet och de strategier och metoder som kan användas för att lösa det.

2 Handlingen. Fokusera energi och kreativitet på att bryta ned hinder och förvandla dem till möjligheter.

3 Viljan. Odla inre styrka som gör det lättare att hantera nederlag och svårigheter – och låt bli frestelsen att följa minsta motståndets lag.

Lätt som en plätt! Ja, kanske – om man är överens om terminologin.

När J och jag är oense om hur livet ska levas (till exempel vems tur det är att plocka i eller ur diskmaskinen) kallar han mig tjatig. När jag föreslår att vi ska göra upp listor på vem som gör vad – och inte – kallar han mig rationell. Absolut, inte mig emot!

Effektiv, ändamålsenlig, förståndsmässig, effektiv, ändamålsenlig, förnuftig, väl planlagd och logisk är vanliga synonymer till rationell.

J:s synonymer är okänslig och kall.