I dag är en bra dag: 9447 steg till och från Globen, en puttrig gryta på spisen och tre samtal med vänner per telefon. Plus en oväntad etisk diskussion (= monolog).

Medan jag gick stegen med J, benade jag med kristallklar skärpa benade ut skillnaden mellan att acceptera och förlåta. Slutsatsen blev att jag med emfas hävdade rätten att vägra förlåta.

J var tveksam och tyckte (som vanligt) att jag var hård och oresonlig. När argumenten tog slut klämde han i med att mitt hållning ”inte är värdig en kristen människa”.

What? Hallå, hopp, hopp – vad kom det ifrån? Jag är kanske inte särskilt kristen, men vem i den här relationen är fortfarande medlem i Svenska kyrkan? Inte är det J!

Monoligen i korthet: Om någon ber mig om förlåtelse uttrycker det bara en önskan. Det betyder inte att jag automatiskt måste ge det som önskas.

Några timmar senare har jag glömt vad som triggade igång diskussionen. Det kan ha handlat om Fredrick Federley. Det kan ha handlat om oss.

Efter tre debriefande samtal tänker jag på första versen i sinnesrobönen (okej, jag fick googla texten):

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Hur svårt kan det va?