Det regnar i Småland och i Stockholm skiner solen. Kanske var det en usel idé att lämna staden för att återgå till ”ursprungsflocken” i sommar?

Men nej, det inte var ju inte vädret som gjorde att jag bestämde mig. Det var ett virus – och risken att smittas eller smitta. En ”detalj” som är lätt att glömma på en plats där social distans är lika naturlig som att solen går upp. Och ned.

Mitt barndomshem. Min fars barndomshem. Min farmors barndomshem. Att byta lägenheten i Årsta mot gården i Broaryd är som att sväva fritt mellan generationer.

Min dator är placerad i det rum som var min farmors kök. När jag föddes bodde hon på övervåningen med sin mor Hilda. Jag minns inget om hur det var att bo fyra generationer under samma tak, men en sak är säker: generationsboende är INTE mig grej.

Utanför fönstret, på andra sidan grusvägen, finns sädbon, vedbon, vagnbon, logen och lagårn. Bakom jordkällaren skymtar det gamla hönshuset – numera ombyggt till ”lillstuga”.

Fjädervagn, grimmor, hammarskaft, kökssoffa, kaninburar… överallt står, ligger och hänger föremål som generationer före mig har sparat. Inte för att de var sjukliga samlare, utan för att det var synd att kasta sådant som kan användas. En skatt för kommande generationer som upptäcker nya möjligheter – och nya värden.

I jämtländska Undersåker har min brorsdotter byggt en sänggavel av ”hökrakar” och på golvet i en husbåt på Djurgården ligger mors hemvävda mattor. Och hos esteten i Hammarby Sjöstad hänger en 50-talsaffisch från konstcirkeln i byn.

I går gick jag förbi min första arbetsplats, Kooperativa, Ett slitet hus som har stått öde i många år. Nu har en barnfamilj flyttat in och mannen som putsar på fasaden pratar bättre svenska än jag någonsin kommer att prata arabiska.

Liksom jag sorterar han innehållet i bodar och förråd; kasta, sälja, spara. Kanske kan vi samåka till ÅVC eller Kupan endera dan.

Lästips: Karin Smirnoffs lysande trilogi Jag for ner till bror, Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Om du inte har läst dem – gör det!