Jag hör på radio att Corona har självdött av hybris.

Jag slår upp mitt fönster och bjuder alla jag känner på kalas. Alla som har arbetat för att hålla oss vid liv, får sova så länge de vill under valfritt tyngdtäcke. När de vaknar har de fått tre månaders extra semester.

Festen är lyckad och på altanen plingar mobilen för döva öron.  

70-plussarna kommer löpande, sprängstinna av livslust. Efter dem kommer de medelgamla, de unga – och barnen. Alla dansar och dricker varandra till. Jag buggar med en Anders i varje hand. Efter dansen följer jag dem en bit på vägen tillbaka till Myndigheten. I morgon klockan 14.00 behöver de inte svara på en enda fråga i direktsändning.

På festen fortsätter mobilen att plinga – och jag vaknar!

Det är E som vill berätta att han ställer in sommarens gig i Lund och Ingelstad. Nu återstår bara ett mycket svagt hopp om att festplatsen ska öppna i Askim och att Lund Comedy Festival ska gå av den så kallade stapeln i början av september.

I väntan på besked klipper jag taggbuskar och vänder upp och ned på en möglig kompost.