Efter månader av tystnad får jag äntligen ett uppdrag – från Blodcentralen Skanstull. Som tur är befinner jag mig i Stockholm och kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en måndagsförmiddag.
Jag förbereder mig genom att ta på min blodgivartröja med halvlång ärm som går lätt att kavla upp (rutin!). Jag går till mottagningen längs Årstaviken. Steget är spänstigt, så här bra har jag inte mått på länge.
På plats fyller jag i en hälsodeklaration och gläds åt hur många sjukdomar jag inte har och hur många mediciner jag inte behöver. Jag erkänner sanningsenligt att jag sedan förra gången varken tatuerat mig, tagit droger eller sålt sex.
På britsen känner jag mig som en superhjälte och kramar det röda platshjärtat hårt för att blodet ska rinna bättre, fortare. Ler överseende mot en ung man med motorcykeloverallen neddragen till midjan på britsen bredvid. Han känner sig lite yr och för att inte svimma får han hjälp att lägga upp benen på en stor kudde.
– Hur går det för dig? Hur mår du, frågar personalen mig.
– Det går strålande, jag mår prima, svarar jag.
Fyra deciliter senare äter jag en renklämma, dricker en smootie och avslutar med en kaka som smakar kokos. Regionen (?) bjuder.
Istället för att välja en bok, ljusstake eller kopp i present skänker jag motsvarande värde till Läkare utan gränser. Bekräftelsen är total, dopaminet på topp och självgodhet mitt mellannamn.
Med hjältemanteln muntert flaxande kring axlarna släntrar jag hemåt genom Tantos koloniträdgårdar med behagfulla stopp på varje ledig parkbänk.
Som om inte detta vore nog, kommer jag när som helst att få ett sms där det står: ”Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar Blodcentralen”.
#geblodisommar2020
Hur svårt kan det va?
När jag var sexto årr och två månader samlade jag mod till mig och beslöt mig för att äntligen bli blodgivare. Glad i hågen klev jag in i en blodgivarbuss och tänkte att det skulle nog bli bra. Sträckte fram mitt leg och såg på sjuksköterska som raskt lämnade tillbaka det till mig.” Tyvärr får du inte lämna blod eftersom du har fyllt sextio, men du kan få en festis ändå”.
Skamset lämnade jag bussen och åkte hem till Sollentuna.
Jo, det är en konstig regel. Jag hann börja innan jag fyllde 60 och då får man vara kvar så länge blodet håller måttet.
Fast jag återanmälde mig efter att jag fyllt sextio (var blodgivare tidigare men fick nobben när mina blodvärden var för dåliga …). De sa att om man var vid god vigör tog de gärna emot för det var blodbrist i länet, dvs Stockholm. Kanske olika beroende på var man bor? Sen var jag sjuk och kunde inte ge blod. Men nu så …
Efter noggrann undersökning kan man få lämna efter sextio, men då måste man ta sig till ett ställe vid Hötorget. Jag drog ut på det och sen kom en pandemi emellan.