Jag är inte säker på att kriser leder till något gott. Eller att svår sjukdom svetsar oss samman. Erfarenheten säger att vi bara blir trötta – eller i värsta fall går sönder.

Undantaget kom när vår senaste (sista?) bil skar ihop i höjd med Nyköping förrförra hösten.

Plötsligt uppstod ett bra tillfälle att testa andra lösningar. Herregud, vi bor i Stockholm (Årsta) med buss, pendeltåg och tvärbana några hundra meter från dörren och betalade 500 kronor i månaden för en p-plats utanför huset. Den summan skulle räcka en bit på väg när (om?) vi behövde hyra bil eller ta en taxi.

Det visade sig att behovet var betydligt mindre än vi trodde.

På ett och ett halvt år har vi hyrt skåpbil två gånger för att flytta möbler och personbil två gånger; en gång i tjänsten och en gång privat. Såvitt jag kan komma ihåg har vi inte gjort en enda taxiresa (vilket iofs kan bero på snålhet). Att det har blivit många mil på cykel är jag däremot säker på. Och jo, några gånger har bilburna kompisar bjudit in till gemensam utflykt.

Uttråkade av karantän testade vi i dag för första gången att hyra en grannes bil via en app. Bra grej! På förmiddagen köpte vi en jättelik matta till balkongen och letade upp en otillgänglig sjö att gå runt. På eftermiddagen körde vi prylar till kolonistugan och köpte fem säckar jord. Plus storhandlade (obs ej toapapper).

Enkelt, effektivt och bra för klimatet.

Hur svårt kan det va?

PS Jag fattar att det är olika beroende på var en bor. I Småland var körkort och egen bil enda chansen att komma någonstans utan att vara beroende. Jag köpte alltså min vita Saab i god tid innan innan jag fyllde 18. I väntan på körkortet målade jag fartränder och navkapslar gröna – ton i ton med den nyköpta klädseln.