”Vad använder ni huset till? Är det någon som bor här?”

Fönsterputsaren M befinner sig i husets innersta rum – hörnrummet på övervåningen. Han tvekar innan han fortsätter:

”Det känns ju lite creepy…”

”Oj, hur tänker du?”, säger jag och ser mig omkring.

Rummet är i stort sett intakt sedan farmors far köpte huset år 1896. Här har ingen bott eller knappt vistats på ett halvsekel.

Och plötsligt ser jag det som M ser.

Den största chiffonjén är full av saker i olika grader av förfall – eller värdestegring. Vem vet?

En decimetertjock familjebibel flankeras av mors brudklänning från 50-talet.

Vid fönstret står en spjälsäng från samma tid. Bland gamla korgar och krus skymtar skelettdelar, stenar och ett övergivet fågelbo.

Att det är sönernas skatter som deras mormor inte kunnat kasta vet ju inte M. Men när han fått en acceptabel förklaring avrundar han samtalet med att säga:

”Du fattar att du kan hyra ut till tyskar för tiotusen i veckan, va?”.

Jo jag fattar, men det kommer inte att hända. Men om du känner någon som letar efter en en autentiskt miljö för en skräckrulle är jag öppen för förslag.

Hur svårt kan det va?