Nyss berättade en vän vad han tycker om min blogg. Han inledde artigt med att säga att den är bra för att sedan lägga till att ”den handlar ju om hur tråkigt du har och hur ensam du är”.

”Va, det gör den väl inte”, svarade jag kränkt. En hastig överblick visar att båda hade rätt.

Det stämmer att jag har gnölat och gnällt, men ungefär hälften av texterna har ändå en positiv ton (även om någon av dem var en dröm). Att de flesta texter är virus-relaterade skyller jag på tidsandan. Den här våren slår corona till och med vädret som samtalsämne.

Jag noterar också att deppigheten avtar efter hand. Kalla det gärna anpassning. If you can´t beat them – join them. På svenska: Gilla läget.

Här har du min gilla-läget-lista (obs att den kan ändras inom några timmar):

• Jag har en syrénportal och en skyline på tio minuters promenadavstånd från min balkong – bara att välja riktning. Väljer jag att gå bron över viken är jag på Södermalm inom en kvart.

• Jag har en kolonistuga på cykelavstånd vars hammock erbjuder 100 procent social distansering.

• Jag har ett stort hus i en mycket liten by i Småland.

• Jag är frisk och kan både gå och cykla.

• Jag har gott om tid.

Jag vet att en sådan lista lätt väcker en massa undanträngd avundsjuka (själv hade jag blivit vansinnig av att läsa den en ”dålig” dag). Eller inte?

Jag tänker ofta på ett oväntat möte med en före detta klasskamrat i Växjö. Det var samma sommar som vi fyllde 30, och jag minns hur jag babblar på om mitt spännande liv: Jag är nyseparerad, bor i Göteborg (dit jag nyss flyttat från Stockholm) och gör journalistpraktik på Radio Kronoberg.

Hon är gift, har tre barn och arbetar sedan länge som undersköterska på Växjö lasarett.

Jag tycker lite synd om henne som inte ”gjort något”, men innan vi skiljs säger hon uppriktigt och vänligt: ”Jag hoppas att du träffar någon snart så att du också kan få barn och familj – och kanske flytta hem igen”.

Oj, den visste var den tog!

Samma höst träffar jag M som både blev min man och far till mina söner. Och nu – drygt 30 år senare – överväger jag att bli smålänning på halvtid. Varför välja antingen eller – när en kan få både och.

Hur svårt kan det va?