Läser i dagens DN att äldre inte får plats i samhället – eller som Björn Ulvaeus uttrycker det: ”Vi offrar kanske massor med talanger på ålderismens altare”.

Han har säkert rätt. I alla fall när det gäller anställda i ett traditionellt arbetsliv. I övriga livet är det ofta upp till oss själva.

Jag började med standup samma år som jag fyllde 60 och tänkte inte särskilt på att jag var mer än dubbelt så gammal som de flesta nybörjare. Jag var – som alla andra – fullt upptaget av att hantera scenskräck och allmän ångest.

Första året var jag med i en talangtävling där publiken skulle rösta och innan omröstningen hör jag en kvinnoröst säga: ”hon den där gamla var ju bra”.

”Va, jag såg ingen gammal på scenen” hann jag tänka innan verkligheten hann i kapp mig.

Att inse att den gamla faktiskt var jag, var en käftsmäll som vida överröstade att tjejen faktiskt sagt att jag var bra. Och troligen röstat på mig eftersom jag blev ”publikens favorit” i finalen. Vann gjorde jag inte.

I dag – knappt fyra år senare – tänker jag OFTA på min ålder.

Skyller på den när jag inte blir bokad på vissa klubbar – när det kanske egentligen handlar om att jag inte är tillräckligt bra. Eller har tillräckligt många följare på Insta.

Lutar mig mot den när jag inte orkar testa nytt på någon av Stockholms alla rookieklubbar.

Min nyskrivna föreställning handlar om det. Och lite till.

Hur svårt kan det va?