En utrensning i mina bokhyllor förvandlas oväntat från harmlöst städprojekt till terapi. Under åren från 20 till, låt oss säga, 30 verkar jag ha varit i det närmaste besatt av manliga bräckliga egon; Per Gunnar Evander, Lars Ardelius, PC Jersild – bara för att nämna några. Det räcker att läsa baksidestexterna!

Ett exempel: ”De kvinnor Thomas blir gift med har förstått att spela på hans i barndomen grundade skuldkänslor. De gråter, kallar honom ansvarslös och hotar med självmord när han försöker bli fri från dem.”

Ett annat: ”Alltsammans börjar när Harriet lämnar honom. Rickard Hansson är 29 år och lärare, och de har levt tillsammans i sju månader när hon ger sig av. Tomheten och längtan efter Harriet börjar bryta ned honom, även rent fysiskt.”

Ett tredje: ”Sällskapsdjuret heter Krister och är en ung man med författardrömmar. Krister försörjer sig på möten med kvinnor på ett hotell i Stockholm, Krister är gigolo. Detta är berättelsen som Krister och två av dessa kvinnor, båda medelålderns: Carmen, framgångsrik mexikansk tandläkare, gift med en svensk och Ann Britt, finländsk sångerska med svårhanterliga alkoholproblem. Båda lever hektiska och ”intressanta” men känslofattiga liv. Genom förhållandet till Krister hoppas de få en klarare bild av sig själva som människor.”

Jo, de är många och det lönar sig inte att tänka på hur all denna manliga självömkan har format den kvinna som blev jag. Men det är intressant.

Jag har inte bara läst böckerna, jag har också packat ned dem och packat upp dem vid varje flytt de senaste 30 åren. Men är är det slut. Thomas, Per-Gunnar, Rickard, Lars och Krister. Nu ligger era berättelser där de hör hemma – i brännbart.

Och jag andas fritt i rummet.

PS Som tur är blev jag varken framgångsrik tandläkare eller sångerska med svårhanterliga alkoholproblem.