I brist på bättre försöker jag då och då kvala in som statist i olika sammanhang. Ibland anmäler jag intresse via någon sajt – ibland nappar jag när någon rollbesättare hör av sig. Vilket faktiskt händer!

Behovet av bitchiga tanter borde vara enormt. Men kanske inte som ”reklampelare”.

bland fattar jag direkt att ett erbjudande inte är något för mig. ”Gullig äldre dam i julaktiga kläder som bjuder på choklad ur en Aladdin-ask” går till exempel fetbort. Gullig?

Detsamma gäller: ”Kvinna 65+ som ska spela död under 3-4 inspelningsdagar i Skåne. I uppdraget ingår att bli flyttad på. Du får gärna ha vitt hår.” Död?

Men så –  i förra veckan – blir jag tipsad om en roll som passar perfekt. Ja, bättre än perfekt. Det är inte en roll – det är en gestaltning av mitt liv. Döm själv:

Sören (gubbe) kommer hem från affären med en påse varor.

Jag (tant) tittar ner och pekar anklagande på något i påsen med:

1 Irriterad blick (mest trött på att tjata, inte arg).

2 Mer irriterad (klicka med tungan och skaka på huvudet, sucka, mumla). 

3 Arg (nu räcker det!).

Vad kan gå fel? Allt visar det sig. Trots inrepeterade klickar och suckar, sparrad av J, blir jag ratad. Obegripligt!

För att förstå varför, läser jag om instruktionen och hittar det ”finstilta”:

”Det är viktigt att det blir roligt och inte beklämmande när folk blir sura. Det ska inte kännas som att det är på väg att bli bråk.” Roligt? Beklämmande? Sura?

En annan förklaring kan vara mina extremt usla selttapes.

Hur svårt kan det va?