sms-kontakt av tredje graden

Göteborg vs…

I nästan 50 år har M och jag festat, rest, skrattat – och pratat. M bor i Göteborg och jag i Stockholm och när vi hälsar på varandra pratar vi alla dygnets vakna timmar. Ofta om politik. Och om böcker.

Under pandemiåret 2020 har vi bara träffats två gånger – båda i Småland. Men vi har utbytt tankar nästan dagligen. Det har aldrig hänt tidigare.

Båda har jobbat hemifrån och sedan i våras har vi peppat varandra att röra på oss. För att få cred för våra ansträngningar skickade vi sms där vi berättade hur många steg vi gått. Efter ett tag uppgraderade vi kommunikationen med att skicka bilder på utsikter, statyer, hus… från våra respektive hemstäder. Jag har garanterat sett mer av Göteborg i år än nånsin tidigare. Trots att jag har bott där.

Medan M lever ensam är jag sambo. Det är ungefär samma sak. När två personer är hemma 24/7 i månad efter månad händer inte så mycket.

– När steg du upp?

– Halv sju. Och du?

– Tjugo i sex.

– Ok, sovit gott?

– Jodå. Och du?

– Helt okej.

PAUS (cirka 6 timmar)

– Vad ska vi ha till middag?

– Nåt med fisk?

– Eller kött?

– Nä!

– Okej, fisk.

Lars Norén, släng dig i väggen!

… Stockholm.

Jag har startat ett bokstreck med U

En vädur har sällan fel!

Att vara med i en bokcirkel verkar kul. Trevligt folk, intressant prat och god mat. Efter att ha väntat förgäves på att bli inbjuden, fattar jag att det är som vanligt; en får ta tag i det själv.

Så nu har jag startat en egen cirkel. Eller snarare ett steck eftersom vi bara är två –U och jag.

Vi har länge tipsat varandra om böcker vi tycker den andra ska läsa – men har alltid varit i otakt. När U har läst och vill prata om en bok jag har rekommenderat, har jag ofta hunnit glömma både vad det heter, vem som skrivit och i värsta fall – också vad den handlade om. Poängen med bokstrecket är att vi läser samma bok samtidigt och träffas så fort som möjligt för prat och mat.

Vår första streck-boken var Året med 13 månader av Åsa Lindeborg. Och om den tyckte vi mycket. Vi läste med bestörtning om hennes yrkesmässiga avväganden i samband med #meetoo, och noterade intresserat hur mycket och ofta hon åt och drack.

Om jag hade ätit och druckit hälften så mycket under ett år hade jag ( hasat fram som en alkad sackosäck (oavsett årets antal månader).

Vi blev också imponerade av (= var avundsjuka på) att barnen så gärna ville hänga med sin mamma. Plus att hon verkade stöta ihop med vänner så fort hon gick utanför dörren.

Det enda vi på allvar kunde relatera till var hennes risiga kärlekshistoria. Vi har alla varit där!

Nästa bok är Jag kan ha fel av Björn Nattiko Lindeblad. Visdomar från en fd buddhistmunk visar sig vara en rejäl utmaning för två vädurar som helst vill göra allting NU och sällan har fel.

Ingen av oss hade heller valt den på egen hand. Läsningen är en hommage till U:s dotter som otippat gav mamma och hennes väninna ett lästips.

Fortsättningen följer efter nästa prat-och-mat-träff.

Till dess blir jag glad för tips om snabblästa och temperamentsfulla vädursböcker.

Jag tar selftape till en ny nivå

Mycket nöjd med min utgångsposition.

För några dagar sedan skrev jag om en missad provfilmning. Men jag får en andra chans:

– Kan du skicka en selftape?, skriver rollbesättaren i går.

– Självklart, svarar jag och googlar.

Selftape är en filmad scen som skådespelaren gör på egen hand, oftast med mobiltelefonen, och skickar in till castaren/rollbesättaren.”

Jag fattar.

Jag vet inte hur andra wannabe-skådisar/statister tänker, men jag antar att många vill framstå så bra, snygga, coola och vettiga… som möjligt.

Jag tvingas tänka tvärtom.

Mitt ”problem” är att jag är i Småland med en garderob full av duger-att-jobba-i-trädgården-med-kläder, en torr mascara och ett alldeles för rött läppstift. This is it!

Det visade sig att jag inte bara skulle göra några ”prator” utan också agera – med och utan repliker.

Nya problem.

Jag är ensam i huset och praktiskt taget ensam i hela byn. Räddningen är att M, som har en stuga några mil söderut, har bjudit mig på middag.

Efter revbensspjällen med potatisgratäng kan hon tänka sig att ta min mobil och filma medan jag går omkring med en plastback under armen och låtsas stöta ihop med påhittade arbetskamrater.

Allt känns så orimligt onaturligt att vi nöjer oss med en tagning.

Tyvärr råkar jag gå ur bild några gånger och nästan alla repliker dränks av ljudet från sjön. Men allt och alla kan inte vara perfekta så jag skickar filmen.

Hur svårt kan det va? Jättesvårt!

Klantigt att ramla ur bild?

Den som rest har något att berätta

Fler människor än fladdermöss i en annan tid.

För fyra år sedan – i en annan tid – tog jag och tre ladies färjan från Stockholm till Helsingfors. Därifrån tog vi tåget till Moskva. Efter fjorton dagar – med stopp i Ulan Bator – kom vi till Peking.

Yngste sonen L gjorde samma resa när han var typ 21. Vi hade nyss fyllt 60. Det är olika.

Såvitt jag vet kom ingen i ”min” grupp hem med en valhänt tatuering gjord av en ”vän” i kupén bredvid. Om jag minns rätt hade L och hans sällskap heller inga synpunkter på vare sig komfort eller hygien.

Själv blev jag golvad av stanken på tågets rostfria toalett, medan andra var mer skeptiska inför britsarnas loppiga filtar. Alla var överens om att den ryska personalen vunnit på att en charmkurs.

Efter 4-5 dygn utan täckning befann vi oss i dvala och hade definitivt klippt banden till Sverige. Trodde vi – men icke.

Home sweet home i Mongoliet.

Av en olycklig slump hade vi valt exakt samma resrutt som en grupp svenskar från ”Rosa Bussarna”. Den goa känslan av att ha sovit i en mogolisk jurta dämpades betydligt av att äta frukost med ett gäng välgödda svenska medelålders män som tvångsmässigt måste berätta hur mycket pengar de tjänar och vilka länder har varit i.

Som grädde på det så kallade moset skymtade vi otippat Måns Zelmerlöw på stortorget i Ulaanbataar – 743 mil hemifrån.

I Peking såg vi inga fladdermöss och höll absolut ingen distans.

Häromveckan tog jag och J Mälartåget till Strängnäs. Sedan åkte vi hem.

Vi såg ingen vi kände igen.

Den gamle och kvarnen (i Strängnäs).